Kvinnokliniken vänner och galna jag!
Kvinnokliniken är kärnämnet men först tack. Jag är trött men så glad över att så många kontaktar mig för att tacka och hylla mitt mod att vara ”naken” på bloggen. Ni ger mig styrka och hopp om medmänsklighet vänskap och rättvisa. Ni är alla fantastiska.
Innan jag går in på reflektioner från min tid på kvinnokliniken så ska jag bjuda på en typiskt Minette. Jag är en kämpe och utmanar gärna mig själv vilket gick så där igår. Skjuter fram en stol som den galning jag är och tog mig upp på den på något vis jag inte ens fattar själv. Plötsligt står jag raklång på stolen och blir överlycklig och hinner tänka wow ett framsteg.Sen svartnade allt.. pang och buller i bong ner i golvet.
Robert vaknade av en duns och hittar mig liggande pladask på golvet efter att benet som inte fungerar gav vika. I raset slog jag i huvudet i diskmaskinen men inga andra större skador. Han blev väl inte så glad men jag ser det som ett tecken åt rätt håll. Ni får skratta nu för det var ganska kul om jag själv får säga.
Reflektioner på kvinnokliniken!
Jag har väldigt ofta koll och ser vad som händer runt om mig och när något inte fungerar. Hur tänker personerna bakom placeringen av kvinnoklinikens patienter? Jag blir mörkrädd och förtvivlad över hanteringen av patienterna men även över hur viss bra personal bara kördes över. Jag anser att de som ansvarar inte tänker alls. Rätta mig om jag har fel.
Lyckliga och sorgsna mammor!
Hur kan man placera nyförlösta lyckliga mammor som både hörs och syns bland mammor som drabbats av sena missfall, sent avbrutna graviditeter som kan beror på missbildning och mammor som får föda fram sina dödfödda barn? Det ligger även svårt cancersjuka kvinnor i samma korridor och kvinnor som tvingas operera bort livmodern och vet att de aldrig kommer kunna få biologiska barn. Hur motiverar ni ert för mig ej genomtänka beslut? Så här såg det inte ut förr så varför är det så här nu? Snälla ge mig ett svar.
Jag undrar även var ni placerar de män som precis fått glädjen att bli pappa men till sin sorg förlorat sin fru, mamman till barnet på grund av förlossningen? Det händer och har hänt just på detta sjukhus flera gånger.
Så trött men vågade inte släppa kontrollen!
Jag var trött men höll ändå koll och om jag inte räknat helt fel så fanns det enbart 1 st sjuksköterska alternativ barnmorska och 1 st undersköterska på gynsidan som har minst 8 st ”tunga” inneliggande patienter men allt som oftast är de överbelastade utan att kalla in mera personal. Patienter som mår väldigt dåligt och ringer i larmknappen, behöver få medicin, hjälp till toalett, få något att äta, tömma dränage, provtagning, svara i telefon, oroande samtal, skriva journalanteckningar och städa ja listan kan bli lång. Min tid där var som den var och jag väntade in i det sista för att be om hjälp, att se och höra hur personalen sprang från rum till rum gjorde att jag kände mig besvärlig.
En natt vaknade jag av att personalen var väldigt osams, hur kan det som hände ens hända? Mer om det kommer.
Nu är det dags att fånga tillbaka denna fina Torsdag och göra det bästa av den.
Till alla er som kämpar av någon anledning kämpa det finns ingen annan väg. Kramar Minette
Tänkvärt men jag undrar även var de ska vara? Jag är mer eller mindre ofrivilligt barnlös och jag tar absolut inte illa upp av graviditetskämt, lyckliga gravida eller föräldrar osv. Den enda gången jag varit gravid, var jag tvungen att göra abort och jag kan uppriktigt säga att jag som levt mycket utsatt liv med flera svårare händelser upplever min abort som femtonåring traumatisk. Dels för att jag stressades av vuxna, kränktes grovt av kuratorn och sedan att jag aldrig fick någon information. Det var rutin för alla men jag (på den tiden fanns inte internet med information i samma utsträckning) glömmer aldrig hur jag med panik försökte dra ut det som hängde ut och fast att jag inte var långt gången trodde att det skulle sitta fast ett foster i andra änden av vad än det nu var. Jag fick ingen eftervård trots problem och kanske därför jag aldrig blivit förälder men det värsta var inte diskriminering av vårdpersonal och skolpersonal efteråt utan att jag tvingades dela rum med ett par som riskerade att hedersmördas. På den tiden fanns inte information om sådant heller och att ligga ensam efter en abort utan att ha hunnit fylla sexton och lyssna på en hysteriskt gråtande tjej som förväntade sig att hennes familj skulle mörda pojkvännen om någon skulle få reda på vad som skett, var horribelt. Som vuxen, kan jag inte föreställa mig att en situation skulle upplevas lika illa. Men absolut ska människor aldrig behöva traumatiseras genom att dela rum på vis som är direkt opassande. Texten skickade mig över tjugo år bakåt till slutet av nittiotalet. Hoppas verkligen att du inte menade att människor delar rum utan att hänsyn tas till patienter, fortfarande.
Hej Caroline,
Tack för att du berättar om din historia, jag blir tårögd och riktigt arg, hur kan det ens vara möjligt. Jag har läst dina rader om och om igen, så svårt att ta in. Stor varm kram till dig.
Hej fina!
Jag blir både glad att läsa det du skriver (glad för din livsgnista) och ledsen för att du måste ha så mycket ont. Jag vet en hel del om smärta och vad det kan göra med en. Men jag hoppas och tror att din iaf inte kommer att bli kronisk.
Jag har precis startat min egen blogg så när du ligger vaken och inte kan sova eller för all del annars också är du välkommen och titta in för att se om det kan distrahera dig från din smärta för ett tag.
aka // The real Hmm
foodforfika.wordpress.com
Tack snälla, tack för din omtanke. Självklart ska jag kolla din blogg du läser ju min.Ta väl hand om dig.