Min vän – Januari 2020 allt såg ljust ut, du såg fram emot din nya bostad och ditt nya 2020. Vi pratade fram och tillbaka om hur vi skulle inreda och vi i pratade om att du fick en ny fin möjlighet. Året 2020 skulle bli ett nytt bra år men för dig och oss alla runt om dig startade det på absolut sämsta vis. Min dotters fina far som av kärlek överlämnade det totala ansvaret till mig och min man med familj har avlidit.
Du kände dig trygg med den situationen och har alltid funnits oss tillhanda och vi bollade exakt allt innan besluts tog. Ibland var vi väldigt oense, vi skrattade,grät och höjde rösten. Med andra ord vi vågade vara starka och slåss för henne både mot varandra och tillsammans mot andra. Du kallade mig Tigrinna, du var stolt över att jag inte vek en tum där det kunde skada henne, du var stolt över min kamp att slåss för hennes rättigheter.
Telefonen ringer!
Jag satt hemma i soffan när telefonen ringde. Såg numret och direkt kom en obehaglig känsla, det knöts sig i magen och jag blev rädd. En känsla som jag absolut inte kan koppla till något. Kvinnan på socialtjänsten presenterade sig och klumpen i magen växte, jag hör hennes mening och allt blir tyst – min dotters pappa är avliden. Det går inte att ta in. Jag vet inte hur länge jag satt tyst eller vad hon därefter sa, jag vet bara att det gjorde fruktansvärt ont och hur ledsen och förtvivlad jag blev.
Hur ska jag kunna berätta för vår dotter att hennes pappa är död? Paniken växte i mig och oron över hur lilla älskade gumman ska må efter att jag berättat.
Jag satt i bilen och väntade när jag ser henne komma emot mig. Med sitt vanliga stora härliga leende som så lätt smittar av sig. Jag anstränger mig att le tillbaka men det gör så fruktansvärt ont. Hon hoppar in i bilen – hej mamma, hur mår du? hennes vanliga omtanke. Jag minns knappt mitt svar, men jag mumlade något om att det var bra, men jag ljög. Hon såg det, blir tyst och säger, mamma vad har hänt? Jag är som en öppen bok och hon såg rakt igenom mig, jag säger ingen fara hjärtat nu åker vi och hämtar lillasyster.
Jag försökte lätta upp den dystra stämningen genom att prata om allt och inget. Mina tankar for fram och tillbaka, hur berättar jag för min älskade dotter att hennes pappa somnat in, han som tillsammans med mig skulle vara den starka och finnas kvar efter att hennes biologiska mamma avled för 2 år sen? Nu är det gjort och idag säger vi tillsammans ett sista farväl på hans begravning.
Sorgearbete, en mycket närstående har avlidit. Allt för många år för tidigt, enbart 50 plus fyllda.Tomheten, uppgivenheten i sorgen är påfrestande.Alla reaktioner är individuella. Mina tankar går till min kära och nära avlidnes man och barn. Jag önskar jag kunde avlasta i deras sorg och smärta, men det går inte. Vi är många i familjen, men inte tillräckligt för att finna ro och svar på alla frågor. Min syster och bror, min dotter med familj och min familj, har samlats för att bara få ro, fundera, ventilera och gråta.
Armband!
Tänker tillbaka, jag och Lena besökte dig och du bad oss att förmedla, alla ska köpa ett armband. Vi sprang högt och lågt, du gav dig inte. Du skulle köpa ett gäng armband. Vi måste alla bidra. Så därav denna bild. Jag förmedlar vidare. När någon fyller år, julklapp, påskägg eller rent av istället för en blomma, så köp ett armband.
Vad menas med sorgearbete?
Sorgearbete är för mig att försöka inse förlusten och se en väg att leva med känslan att aldrig få se, höra, skratta, skämta, fika, gnälla och störa mig med och på denna underbara person.Det kommer gå åt mycket kraft och energi för att ta mig igenom detta. Vi alla runt om är och kommer förbli trötta en tid.
Sorgens 4 faser. Vilka är de?
Människor är olika och alla reagerar olika vid en bortgång. Chockfasen
Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
Reaktionsfasen
När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.
Bearbetningsfasen
I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
Nyorienteringsfasen
Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.
Med tårar och tomhet avslutar jag med att säga. Se varandra, ta hand om er och var öppna med att visa era känslor.
Cancer. Under lång tid har jag,min familj och vår omgivning levt under prövning. Inte nog med att Robert blev sjuk, det kom till oss annat om ännu mera sjukt. Men det kommer lite längre fram. För allt som kommit inpå, kan ingen ABSOLUT ingen förtjäna. ( Jo en pedofil, våldtäktsman eller mördare.) Men aldrig någon annan i denna värld. Det ena är vidrigare än det andra. Men det är inget som gör så ont som det hemska beskedet om att min älskade man drabbats av den vidriga sjukdom, cancer. Det finns bara en sak att sätta fokus på nu. Att stå fast och göra allt för att han ska få sin tid för att bli frisk och återhämta sig, och där är vi nu.
Ni som känner Robert vet ju alla vilken kämpe han är. Trots sina cytostatikabehandlingar, låga immunförsvar och extrema trötthet var och är han alltid optimistisk. Han gör och gjorde alltid det bästa av situationen. För honom är det en självklarhet att fortsätta jobba, träna och driva rollen som handbollstränare för flickor – 08 i GUIF Eskilstuna, sköta huset och ta hand om oss i familjen.
Inte en dag utan oro!
Jag minns och kommer alltid att minnas dagen beskedet kom. Det gjorde ont då.Men det är inget av smärtan som vuxit sig inpå. Trodde väl aldrig att det fanns så mycket tårar, så mycket ilska och rädsla i en och samma kropp. Jag blev inte rädd, utan jag blev och förblir livrädd. Det har inte gått en dag utan oro, rädsla och sorg. Sorg att vara närstående helt utan makt att styra bort cancern. Det gör mig så ont att se honom drabbas.
Det känns så sjukt overkligt än i dag.
Om jag lyckas sova, så vaknar jag med ett ryck. Hoppas alltid att det är en mardröm. Men till min stora sorg, nej det är på riktigt. Jag gråter allt som oftast. Men håller det mest för mig själv. Utåt ler jag, för det är vad omvärlden förväntar sig. För många orkar inte ta till sig. Jag undrar ofta, varför?
Dagen och beskedet!
Första dagarna var hemska och overkliga. Rent av vidriga och lite som det är än idag. Minns rädslan att berätta för våra barn, våra anhöriga och nära vänner. I höstas fick vi andrum. Men andrummet var kort. Vi är där nu igen och det gör åter igen så ont. Att leva med denna oro skräck och sorg är obeskrivbar. Ett liv utan Robert är ett liv utan mening. Men jag vet, jag måste vara stark, mina barn och barnbarn behöver mig. Men helt ärligt, jag är trött på att vara stark. Jag vill få chansen att vara svag, bryta ihop och bli omfamnad. Det har varit och är på tok för mycket. När behandlingen var över föll jag totalt. Det var nog lite som att jag höll andan tills dess.
Starka ord!
Att svära är för mig ett tecken på bristande ordförråd. Men när det gäller F..K CANCER så är det varken bristande ordförråd,fult, illa eller starkt nog. Det finns inga ord i världen som kan förklara hur mycket jag avskyr denna hemska sjukdom. Att hata är starkt, men det är exakt vad jag gör. Allt för många har drabbats och kommer att drabbas.
Många varför?
Varför har forskningen inte kommit längre? Varför finns inget 100 % botmedel? Det är många tankar som snurrar och jag läser på många sidor. Vissa svar skrämmer mig. Men det är nästa kapitel.
Minette Tigerfalk
F..k cancer!
F..K CANCER är inte starkt nog. All min ilska går ibland ut i stark frustation och vredesutbrott. Oftast utbrott över saker jag skulle se klarare på om jag inte var så svag och rädd.Jag tar på mig mina skor, går tills jag faller ihop, full med tårar i hela ansiktet. Det är så sjukt orättvist. Jag önskar jag kunde ge av allt mitt immunförsvar.Ge min styrka och kraft. Ge all min energi. Ge precis allt för att mannen i mitt liv ska få må bra och bli frisk.Men till sak är att jag är helt slut. Totalt dränerad på all energi. Vilket gör mig så arg, jag är så besviken på mig själv. Jag vill stå intill och vara stark. Jag vill vara den som drar upp honom när han går in i sina mörka tunga tankar. Men jag orkar inte alltid. Och det gör mig så arg. Jag känner skuld för att kraften inte finns. Det är svårt för mig att få ordning på mina minnen runt allt.Vilket är helt naturligt, att drabbas hårt leder allt som oftast till stresspåslag som påverkar negativt.
Irritation!
Irritationen, ilskan och misstänksamheten ökade hos mig när jag inte kände igen honom längre. Förändringen blev total. Jag sörjde inte bara cancern jag sörjde även saknaden av min Robert och allt runt om. I huvudet var det kaos och jag har inte alltid varit så bra stöd. Kanske blir det så? Jag har ingen aning. I sorger blir det konflikter. Så mycket jag inte var och är van att hantera. Jag minns hur ledsen och trött jag varit på att alltid bara se hans behov, men vilket samtidigt var så självklart. Jag och flickorna pratade mycket och tillsammans satte vi några små planer på hur vi skulle hjälpas åt när vi kände oss ledsna, arga eller totalt förvirrade. Det har hjälpt oss att se på allt med andra ögon.
Idag har jag mera kunskap!
idag har jag skaffat mig mycket mera kunskap så nu kan jag möta det bättre. Att ”fatigue” är vanligt hade jag ingen aning om. Stödet för oss anhöriga var och är under all kritik. Även där fick jag leta runt för att få hjälp.
Robert är den mest omtänksamma, snällaste överlevare och vinnare jag någonsin mött. Det vet jag och många fler. Jag tittar på honom med andra ögon och jag ser så mycket mera som jag inte alls reflekterar över innan. Så mycket som tagits för givet.Att vara närstående är en sorg i sorgen. Så många tankar och frågor som dyker upp. Inget är längre självklart och allt känns overkligt. Antal år framför oss kommer vara både upp och ner. Många olika känslor och rädslor att möta och bearbeta.
Den första återkontrollen blev ännu ett nedslag. Men tillsammans ska vi kämpa. Vi ska komma i mål och vi ska vinna kampen. Var så säker!
Till er nära.
Vi har behövt er och behöver er och ni är underbara i ert stöd. All tid, engagemang, samtal ni ger, det är så betydelsefullt. Ni är som sagt många runt om. Men några jag speciellt vill tacka är Ellinor och Daniel Kalinic. Mats och Malena Brostedt. Margareta Hedin, Lina Ivarsson och Jessika Berghult. Hos er har jag kunnat falla totalt. Ni får mig att se klart och att resa mig igen. Ni får mig och mina barn att orka kämpa. Ni ser igenom mig och mina leenden. Det finns ingen tid på dygnet som ni stänger era dörrar. Från mitt hjärta, TACK!
Nu tar jag resten av denna måndag till att ladda energier, se framåt och le på riktigt! Ta väl hand om er. Ta inte livet för givet. Plötsligt kommer ni förstå vad jag menar. Dagen D, kommer till oss alla på något vis. Det är då allt vi stört oss på kommer bli en tystnad och saknad. Det är då vi inser att vi inte visste bättre än att gnälla och skapa konflikter. Tänk inte så långt framåt, ni kanske aldrig kommer dit. Tänk här och nu!
Glömma? Vi är många här ute som drabbas av närståendes fysiska och psykiska ohälsa, vidriga sjukdomar, relationsproblem och annat för mig mindre viktiga tjafs. Men jag med många vill finnas för våra nära, vilket jag gör, och vet att andra gör.Både du och jag. Både mera eller mindre. Inget är rätt eller fel. Det är val man gör av egen fri vilja och som bara blir.
Valet att finnas följer med långt in i resan. Så långt att ens egna liv, välmående och sorg äts upp och drabbas väldigt hårt. I den närstående sorgen växer en egen sorg, en sorg som det inte finns utrymme att lyfta eller dryfta.ej heller glömma. En sorg som inte går att bearbeta. För allt som oftast kommer skulden. Det är ju från grunden inte hjälparen som mår dåligt. Men väldigt vanligt mår hjälparen mycket dåligt under hela processen samt efter att vännen är återställd. Att då stå intill den som fått hjälp, och den ger en blick som är full av oförstånd, gör mig ledsen och säkert er andra med.
Vi är många som känner skam och skuld i att stå intill och må så dåligt att vi själva behöver allas hjälp till att leva. Men vi kan och vill inte se det, för vi vet,det handlar inte om oss. Men..åter men..JO det handlar om oss, det handlar om oss i allra största grad och utsträckning. För om vi runt om inte orkar, hur ska då den drabbade orka?
Allt fokus hamnar ofta på den som är svårt sjuk, eller den som inte mår så bra av andra olika omständigheter. Och det är helt okej. Men, ja det finns många men. Även många farhågor i det. Och störst av allt SORG, ILSKA och FRUSTATION.
Minette Tigerfalk
Har egen erfarenhet av att rasa.
Rasat så långt ner så det blir ohållbart och omöjligt att fullt ut komma upp igen. Jag tog med mig andra i mitt fall, vilket ger mig än i dag sådan ångset. Det går aldrig att få ogjort. Men inget gjordes av ondo, utan av ren total kaos och kris. Men jag såg och jag minns livet ut vilka som fanns intill. Varför gör inte fler det?
Hur kan den drabbade inte se hjälpen, hur kan den drabbade inte förstå hur hen bör möta upp dem eller de som stått intill och lagt hela sitt liv åt sidan för att rodda allt för den drabbade?
Jag tror att oavsett vad din väns kris handlar om så behöver du någon som hjälper dig, någon som backar upp, någon du kan ta ut din frustation hos. För varken du eller jag kan finnas för andra om vi inte själva får förståelse för vår egna sorg i sorgen, osämjan eller vad det nu kan handla om.
Var inte rädd för känslorna
Med kris kommer ofta känslor som vi inte känner igen och ännu mindre kan förstå. Oftast handlar det om chock. När vi får besked om en nära anhörigs sjukdom, psykiska eller fysiska ohälsa, eller ex utmattningssyndrom. Att ha känslor och tankar är normalt och du bör möta dem nära med sådan insikt.
Jag är kanske stark, men jag är inte osårbar eller odödlig!
Jag hoppas ni fina läsare, är rädda om er och inte hamnar i egen kris för att hjälpa era runt om.
Min familjemedlem befinner sig just nu på sjukhus AVD IVA. läget är mycket kritiskt.
Mitt utlovade inlägg kommer inte just nu då jag sätter fokus på min bror.
Kanske kommer jag att skriva, men håller mig till andra saker som ger mig energi och välmående just nu. Jag prioriterar och väljer familjen, respekt tack!
Ni är några elaka tungor som skriver, vänligen skaffa ett värdigt liv och fundera på vad som är viktigt.
Hur orkar ni vara så dumma?
Ogillar skarpt era dumheter om både mig och nedanstående berörda personer. Släpper heller inte fram era dumheter. Vilket jag varit tydlig i.
Om ni nu ogillar mig, vad gör ni då här?
Min sanning kommer, men den kommer inte se ut som ni vill. Den kommer att lämnas fram med respekt.
Även familjen Wahlgren /Schollin är människor med vänner och anhöriga. Se skillnad på person och profession tack!
Nedanstående delade jag på facebook för någon dag sedan – Samt så finns ett inlägg på IG. Men förstod att alla inte sett det.
Sluta vara elaka, hur mår ni i själen?
Ni mina vänner som söker mig, jag kommer inte kunna svara på era sms messenger å samtal även om vi bestämt det. Just nu behöver jag stänga av. Förstår er frustation och tack för er omtanke att fråga om ngt hänt, och ja något har hänt. Så nu behöver jag ro. Stanna upp å värdera varje sekund, helt plötsligt kommer samtalet ingen vill ha! Älskar er familj & vänner. Tack Lena Brunstedt du fick mig att förstå! Älskar dig❤️❤️❤️❤️och tack Mita Magnusson för så fint samtal❤️❤️❤️och tack Pia Hjälmkrona ja å du vet❤️❤️❤️
