Glömma?

Glömma? Vi är många här ute som drabbas av närståendes fysiska och psykiska ohälsa, vidriga sjukdomar, relationsproblem och annat för mig mindre viktiga tjafs. Men jag med många vill finnas för våra nära, vilket jag gör, och vet att andra gör.Både du och jag. Både mera eller mindre. Inget är rätt eller fel. Det är val man gör av egen fri vilja och som bara blir.

Valet att finnas följer med långt in i resan. Så långt att ens egna liv, välmående och sorg äts upp och drabbas väldigt hårt. I den närstående sorgen växer en egen sorg, en sorg som det inte finns utrymme att lyfta eller dryfta.ej heller glömma.  En sorg som inte går att bearbeta. För allt som oftast kommer skulden. Det är ju från grunden inte hjälparen som mår dåligt. Men väldigt vanligt mår hjälparen mycket dåligt under hela processen samt efter att vännen är återställd. Att då stå intill den som fått hjälp, och den ger en blick som är full av oförstånd, gör mig ledsen och säkert er andra med.

Vi är många som känner skam och skuld i att stå intill och må så dåligt att vi själva behöver allas hjälp till att leva. Men vi kan och vill inte se det, för vi vet,det handlar inte om oss. Men..åter men..JO det handlar om oss, det handlar om oss i allra största grad och utsträckning. För om vi runt om inte orkar, hur ska då den drabbade orka? 

Allt fokus hamnar ofta på den som är svårt sjuk, eller den som inte mår så bra av andra olika omständigheter. Och det är helt okej. Men, ja det finns många men. Även många farhågor i det. Och störst av allt SORG, ILSKA och FRUSTATION.

Har egen erfarenhet av att rasa.

Rasat så långt ner så det blir ohållbart och omöjligt  att fullt ut komma upp igen. Jag tog med mig andra i mitt fall, vilket ger mig än i dag sådan ångset. Det går aldrig att få ogjort. Men inget gjordes av ondo, utan av ren total kaos och kris. Men jag såg och jag minns livet ut vilka som fanns intill. Varför gör inte fler det? 

Hur kan den drabbade inte se hjälpen, hur kan den drabbade inte förstå hur hen bör möta upp dem eller de som stått  intill och lagt hela sitt liv åt sidan för att rodda allt för den drabbade? 

Jag tror att oavsett vad din väns kris handlar om så behöver du någon som hjälper dig, någon som backar upp, någon du kan ta ut din frustation hos. För varken du eller jag kan finnas för andra om vi inte själva får förståelse för vår egna sorg i sorgen, osämjan eller vad det nu kan handla om. 

Var inte rädd för känslorna

Med kris kommer ofta känslor som vi inte känner igen och ännu mindre kan förstå. Oftast handlar det om chock. När vi får besked om en nära anhörigs sjukdom, psykiska eller fysiska ohälsa, eller ex utmattningssyndrom. Att ha känslor och tankar är normalt och du bör möta dem nära med sådan insikt.

Jag är kanske stark, men jag är inte osårbar eller odödlig!  

Jag hoppas ni fina läsare, är rädda om er och inte hamnar i egen kris för att hjälpa era runt om. 

Farväl det onda, varma kramar Minette