Cancer, sorg och tårar.

Cancer. Under lång tid har jag,min familj  och vår omgivning  levt under prövning. Inte nog med att Robert blev sjuk, det kom till oss annat om ännu mera sjukt. Men det kommer lite längre fram. För allt som kommit inpå, kan ingen ABSOLUT ingen förtjäna. ( Jo en pedofil, våldtäktsman eller mördare.) Men aldrig någon annan i denna värld. Det ena är vidrigare än det andra. Men det är inget som gör så ont som det hemska beskedet om att min älskade man drabbats av den vidriga sjukdom, cancer. Det finns bara en sak att sätta fokus på nu. Att stå fast och göra allt för att han ska få sin tid för att bli frisk och återhämta sig, och där är vi nu.

Ni som känner Robert vet ju alla vilken kämpe han är. Trots sina cytostatikabehandlingar, låga immunförsvar och extrema trötthet var och är han alltid optimistisk. Han gör och gjorde alltid det bästa av situationen. För honom är det en självklarhet att fortsätta jobba, träna och driva rollen som handbollstränare för flickor – 08 i GUIF Eskilstuna, sköta huset och ta hand om oss i familjen.

Inte en dag utan oro!

Jag minns och kommer alltid att minnas dagen beskedet kom. Det gjorde ont då.Men det är inget av smärtan som vuxit sig inpå. Trodde väl aldrig att det fanns så mycket tårar, så mycket ilska och rädsla i en och samma kropp. Jag blev inte rädd, utan jag blev och förblir livrädd. Det har inte gått en dag utan oro, rädsla och sorg. Sorg att vara närstående helt utan makt att styra bort cancern. Det gör mig så ont att se honom drabbas. 

Det känns så sjukt overkligt än i dag.

Om jag lyckas sova, så vaknar  jag med ett ryck. Hoppas alltid att det är en mardröm. Men till min stora sorg, nej det är på riktigt. Jag gråter allt som oftast. Men håller det mest för mig själv. Utåt ler jag, för det är vad omvärlden förväntar sig. För många orkar inte ta till sig. Jag undrar ofta, varför?

Dagen och beskedet!

 Första dagarna var hemska och overkliga. Rent av vidriga och lite som det är än idag. Minns rädslan att berätta för våra barn, våra anhöriga och nära vänner. I höstas fick vi andrum. Men andrummet var kort. Vi är där nu igen och det gör åter igen så ont. Att leva med denna oro skräck och sorg är obeskrivbar. Ett liv utan Robert är ett liv utan mening. Men jag vet, jag måste vara stark, mina barn och barnbarn behöver mig. Men helt ärligt, jag är trött på att vara stark. Jag vill få chansen att vara svag, bryta ihop och bli omfamnad. Det har varit och är på tok för mycket. När behandlingen var över föll jag totalt. Det var nog lite som att jag höll andan tills dess. 

Starka ord!

Att svära är för mig ett tecken på bristande ordförråd. Men när det gäller F..K CANCER så är det  varken bristande ordförråd,fult, illa eller starkt nog. Det finns inga ord i världen som kan förklara hur mycket jag avskyr denna hemska sjukdom. Att hata är starkt, men det är exakt vad jag gör. Allt för  många har drabbats och kommer att drabbas.

Många varför?

Varför har forskningen inte kommit längre? Varför finns inget 100 % botmedel? Det är många tankar som snurrar och jag läser på många sidor. Vissa svar skrämmer mig. Men det är nästa kapitel. 

F..k cancer! 

 F..K CANCER är inte starkt nog. All min ilska går ibland ut i stark frustation och vredesutbrott. Oftast utbrott över saker jag skulle se klarare på om jag inte var så svag och rädd.Jag tar på mig mina skor, går tills jag faller ihop, full med tårar i hela ansiktet. Det är så sjukt orättvist. Jag önskar jag kunde ge av allt mitt immunförsvar.Ge min styrka och kraft. Ge all min energi. Ge precis allt för att mannen i mitt liv ska få må bra och bli frisk.Men till sak är att jag är helt slut. Totalt dränerad på all energi. Vilket gör mig så arg, jag är så besviken på mig själv. Jag vill stå intill och vara stark. Jag vill vara den som drar upp honom när han går in i sina mörka tunga tankar. Men jag orkar inte alltid. Och det gör mig så arg. Jag känner skuld för att kraften inte finns. Det är svårt för mig att få ordning på mina minnen runt allt.Vilket är helt naturligt, att drabbas hårt leder allt som oftast till stresspåslag som påverkar negativt.

Irritation!

Irritationen, ilskan och misstänksamheten ökade hos mig när jag inte kände igen honom längre. Förändringen blev total. Jag sörjde inte bara cancern jag sörjde även saknaden av min Robert och allt runt om. I huvudet var det kaos och jag har inte alltid varit så bra stöd. Kanske blir det så? Jag har ingen aning. I sorger blir det konflikter. Så mycket jag inte var och är van att hantera. Jag minns hur ledsen och trött jag varit på att alltid bara se hans behov, men vilket samtidigt var så självklart. Jag och flickorna pratade mycket och tillsammans satte vi några små planer på hur vi skulle hjälpas åt när vi kände oss ledsna, arga eller totalt förvirrade. Det har hjälpt oss att se på allt med andra ögon. 

Idag har jag mera kunskap!

idag har jag skaffat mig mycket mera kunskap så nu kan jag möta det bättre. Att ”fatigue” är vanligt hade jag ingen aning om. Stödet för oss anhöriga var och är under all kritik. Även där fick jag leta runt för att få hjälp. 

Robert är den mest omtänksamma, snällaste överlevare och vinnare jag någonsin mött. Det vet jag och många fler. Jag tittar på honom med andra ögon och jag ser så mycket mera som jag inte alls reflekterar över innan.  Så mycket som tagits för givet.Att vara närstående är en sorg i sorgen.  Så många tankar och frågor som dyker upp. Inget är längre självklart och allt känns overkligt. Antal år framför oss kommer vara både upp och ner. Många olika känslor och rädslor att möta och bearbeta.

Den första återkontrollen blev ännu ett nedslag. Men tillsammans ska vi kämpa. Vi ska komma i mål och vi ska vinna kampen. Var så säker!

Till er nära.

Vi  har behövt er och behöver er och ni är underbara i ert stöd. All tid, engagemang, samtal ni ger, det är så betydelsefullt. Ni är som sagt många runt om. Men några jag speciellt vill tacka är Ellinor och Daniel Kalinic. Mats och Malena Brostedt. Margareta Hedin, Lina Ivarsson och Jessika Berghult. Hos er har jag kunnat  falla totalt. Ni får mig att se klart och att resa mig igen. Ni får mig och mina barn att orka kämpa. Ni ser igenom mig och mina leenden. Det finns ingen tid på dygnet som ni stänger era dörrar. Från mitt hjärta, TACK! 

Nu tar jag resten av denna måndag till att ladda energier, se framåt och le på riktigt! Ta väl hand om er. Ta inte livet för givet. Plötsligt kommer ni förstå vad jag menar. Dagen D, kommer till oss alla på något vis. Det är då allt vi stört oss på kommer bli en tystnad och saknad. Det är då vi inser att vi inte visste bättre än att gnälla och skapa konflikter. Tänk inte så långt framåt, ni kanske aldrig kommer dit. Tänk här och nu!

Robert, jag älskar dig, här, nu och för alltid! 

Kram din Minette