Härlig dag och finbesök på Eskilstuna Tingsrätt. Med en axelryckning parkerar jag bilen halvt olagligt och småspringer fram till entrén där alla ska stå lika inför lagen. Småskrattar lite ironiskt och jag vet att det är ju en sanning med modifikation. Min tolkning är lite av att det beror på om du är kvinna eller man. Då jag både följer och deltar så vet jag att det är tuffare att vara kvinna. Männen möts med respekt och förståelse, kvinnan redan från start med att känna underläge.Jag betonar att jag skriver att det är min tolkning av det jag ser. Mannen ( Inte alla) är så stor, stark och har ofta talets gåva med sina kontrollerade känslor. Kvinnorna ( Inte alla) har svårare med att stänga av sina känslor vilket innebär att kvinnorna kan tolkas som hysteriska, dramatiska, gnälliga, jobbiga och helt utan sans.
Gråter kvinnan är hon jobbig, skäller hon är hon galen MEN är hon lugn sansad och har koll på läget så är hon inte så illa drabbad och får då klara sig själv. Rättshaveriet spelar många ett spratt och att känna frustration och ilska som går över till att som kvinna bli smått galen är inte så konstigt.
Jag följer med stort intresse rättegången mellan Fredrik Virtanen och Cicci Wallin.
Jag förstår hur smärtsamt det varit och är för de båda. Frågorna som ställs är varför utreddes inte brottet när det var aktuellt? Cicci Wallin fick aldrig sitt brott utrett av myndighet vilket även jag kan bevittna att det är svårt att få polisens gehör. Därför gick hon ut i ren frustration i metoo rörelsen och berättade sin upplevelse, varje dag i över ett år.
Fredrik Virtanen hängdes ut.
Konsekvensen blev förödande för Fredrik och han förlorade sitt yrke, anseende och sitt liv. Han hängdes ut dagligen i över ett år och förkastades av Svenska folket. Åter igen var drevet igång och det fanns inget stopp.
Värre än lynchmobben hinner jag tänka, vi sparkar inte ihjäl folk med fötterna. I dag sitter vi bakom våra anonyma skärmar och följer, hetsar och delta i mobben.Tycker ni att det är okej, oavsett dömd eller inte? Är det Svenska folkets rätt att via sina sociala media kanaler bedriva rättegång? Fria och fälla? Nej säger jag, men förtvivlat kanske jag hänger på.
Sätter mig i godan ro, bläddrar lite i olika press!
Slinker in på DN, i rubriken #intedinhora. Känner rysningar och behöver läsa vidare. Kan säga att jag är relativt hårdhudad och tänkt att ” inte bryta ihop, då kan jag inte hjälpa”.
Men bryter ihop det gör jag i denna läsning. Vuxna kvinnor och unga, mycket unga barn skriver sin verklighet.
Tårarna rinner ner för min kind. Frustationen ökar. Tanken flyr iväg? Paniken stiger och jag skulle nog vilja skrika rakt ut.
Nu får det vara nog, och då menar jag NOG.
Jag med mitt stora hjärta att alltid finnas till hands för utsatta, kände mig tveksam om jag verkligen kan tillföra något.
Vad kan jag kunna bidra med?
Artikeln handlar om det grymmaste utanförskap som troligen finns.
Journalisten Amanda Dahl skriver om världens äldsta yrke – Prostitution.
På riktigt, när blev det ett yrke?
Vad hette mannen som satte denna titel? Amanda Dahl skriver vidare att det borde snarare beskrivas som ett av världens äldsta förtryck.
Tack Amanda, så mycket äntligen fattar någon.
Ja ni läsare, nedan kommer en snällare variant av dagens Sverige, detta sker på öppen gata.
Jag vill att ni tänker till, vad kan ni bidra med?
Hur kan ni bemöta dessa utsatta barn & kvinnor? För möter dem gör ni, dagligen. Bara sluta blunda.
Har ni barn, titta på dem och tänk till.
Dessa unga barn, är precis som era, oförstörda till onda människans kraft suger tag i dem.
Jag kräver att DU,DU,DU och DU, tar ert ansvar. Här och nu.
Vi är många som inte är eller har varit där, vi har svårt att förstå. Men nu är det dags att vi kavlar upp ärmarna och hugger i för våra ”medsystrar”.
Jag ber er alla att nästa gång ni beger er ut, kasta med en påse fylld med värme kärlek och varför inte något från din garderob du tröttnat på?
Gå fram, våga säga ”hej, jag ser dig, och har sett dig, tänker på dig och undrar om du vill ha min lilla påse fylld med kärlek?
Kom igen nu medsystar, sträck ut en hand här och nu. Vad kan vara farligt?
Kramar Minette
__________
Utdrag från artikeln i DN –
Kvinnor som lever i utanförskap är utan makt, nätverk, resurser, tillgångar och kapital.
Det anordnas inga demonstrationer för våra rättigheter, det tänds inga ljud för knarkande kvinnor som sover på toaletter.
Vi som skriver det här har varit nyktra och drogfria några år, har inkomst, lyckats återfå en del av vårt människovärde.
Men våra trauman är ofta obearbetade, våra anmälningar ignorerade, våra förövare går fria, våra rättigheter är icke existerande. Vi har inte bett om att bli alkohol- och drogberoende, vi har inte oss själva att skylla, vi har ingen skuld i de fruktansvärda övergrepp som vi har blivit utsatta för. #meetoo öppnade en dörr.
Ur den dörren välde århundraden av nedtystade övergrepp.
Grupp efter grupp klev fram med vittnesmål.
Plötsligt blev det möjligt även för oss, att göra våra röster hörda.
Helt plötsligt fanns det en chans att bli trodda. Vi är trötta på att inte bli sedda och skämmas.
Skammen är våra förövares, skammen är myndigheternas som svikit oss, skammen är samhällets som gång på gång bekräftar att vi är helt utan skyddsnät. Nu har vi samlat oss.
Vi sträcker ut våra händer mot våra systrar som fortfarande lever i missbruk, på gatan, i kriminalitet och prostitution.
Vi bär på samma erfarenheter.
Vi bär på samma längtan att få vara just bara människa.
Svik oss inte nu, vi vet inte om vi någonsin igen kommer klara av att mobilisera oss som vi har gjort nu.
Den ilska och kampanda vi känner nu kan lätt vändas till ännu mer uppgivenhet, skam och tystnad om våra rop inte hörs. intedinhoraDet är nu det måste hända. Vi faller. Tar ni emot?
Vi är de som ni har kallat horsehäxor, tjackhoror och fyllekärringar. Vi är de som ni män har tagit er rätten att göra vad ni vill med. Vi är de som utsattes för övergrepp redan när vi var små. Vi är de som får skylla oss själva när vi blivit våldtagna och misshandlade.
”Jag var elva eller tolv år när min tretton år äldre kusin förgrep sig på mig under julaftonshelgen.
Jag var tretton år när min första pojkvän tjatade till sig min oskuld.
Jag var femton år när jag somnade på en fest och vaknade av att en småbarnspappa våldtog mig.
Jag var sjutton år när min pojkvän följde med mig för att möta upp en man som jag skulle sälja min kropp till.
Han mötte upp mig när det var klart också. Torsken sa ’hon är bra’, jag var helt sargad och min pojkvän svarade ’ja’.”
”Torskar, högt uppsatta män i filmbranschen. Helt ’normala’, gifta män som ville ha sitt innan de åkte hem till frugan. Datanörden, musikproducenten, politikern, lastbilschaffisen. Pengar till droger. Ibland bara droger. Ibland fick jag stryk under själva akten. Ibland var jag tvungen att avbryta för att kräkas. Ibland fick jag inte avbryta.
Ni män, som utnyttjat utsatta flickor och kvinnor, det finns ingen ursäkt. Sluta. Ni män, som inte gjort det, men som låtit det passera när ni sett andra män göra det. Sluta. Sluta titta åt andra hållet.
Se på oss och se en människa. Prata med oss, läs våra historier, ta in det och låt det bli verkligt! Säg ifrån när ni hör och ser någon utnyttja vår sårbarhet.
Plocka upp telefonen och ring efter hjälp när ni hör och ser att vi blir misshandlade, utnyttjade och våldtagna.
Kära Systrar!
Kära systrar! Eller hur var det nu? Var vi det? Systrar? Räknas vi?
Vi är de ni inte vill dela rum med på sjukhuset, de ni går förbi på tunnelbanan, de ni slår bort blicken ifrån när vi ber om några kronor till mat, vi är de ni går cirklar kring när vi blir utslängda från affärer och restauranger.
Vi är flickorna och kvinnorna som luktar illa, som inte beter sig ’som damer’, som har risiga tänder, tjackkäke och några år på kåken i sitt CV.
”För mig var det första övergreppet en kille i skolan.
Jag hade druckit väldigt mycket och inte kunde klara att gå så bra själv. hjälpte den här killen, som var några år äldre än mig, mig att gå någonstans. Sen minns jag inte mer. Jag vaknade av att han låg på mig i ett dike. Förgrep sig på mig. Låg med mig. Jag såg kompisar från skolan gå förbi på vägen. Jag skämdes. Jag trodde att det var mitt fel. Att jag säkert hade sagt att jag ville. Ingen sa något. Jag sa aldrig något till någon.” -”Jag började knarka när jag var tretton år, fast drack mig full långt före det. Förlorade oskulden på midsommarafton när jag var tretton år och skitfull och avtänd. Av en kille som var 20 och nykter, i ett rum fullt av folk som hörde och såg men inte sa något.”
Det börjar så tidigt.
Och när vi väl har gått sönder, så bara fortsätter övergreppen.
Vi vill att ni kliver ur er bekvämlighetszon, rullar upp ärmarna och ställer er sida vid sida med oss.
Det spelar ingen ROLL hur förfärliga och hemska ni tycker våra historier är, det minsta vi kan begära att ni ser oss. välfärdsstaten! Som omfamnar alla. Eller hur var det med det? Gäller det oss också? Eller är allt vårt eget fel?
Vi är de som klär oss fel, pratar fel, är på fel plats med fel personer och därför har svårt att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Oavsett om det är skyddet av en kvinnojour när vi jagas, omsorgen av en akutmottagning när vi sargats, tryggheten hos en polis när vi våldtagits.
“… ibland har jag inte vetat om jag ska lyckas ta mig därifrån levande. Det är väl det enda, jag vill inte dö som hora. Ibland tänker jag att det vore bättre om jag tar livet av mig innan de gör det.
Ska jag ändå dö kan det väl få vara som människa.” “Skadorna finns kvar, både själsliga och fysiska.
Jag kämpar fortfarande med att inte börja sälja sex igen.
Det är på något sjukt sätt tryggt att återuppleva trauman och vara i min föreställning om att jag bara duger till sex.” “Jag kollade nästan aldrig på deras ansikten, blundade under tiden och drömde mig iväg någon annanstans bara för att inte komma ihåg. Efteråt så tvättade jag ansiktet med desinfektionsmedel, borstade mun, tunga och hals frenetiskt och rökte sedan ner mig till ett hjärndött tillstånd.
Allt det här har lämnat ett stort hål i mig, jag finner ingen njutning i sex längre, jag skäms och är livrädd för att stöta på någon som känner igen mig. Jag ser inte längre något värde i mig själv. Det enda jag var värd var 1000 kronor för 15 minuter.”
“När jag var 12-14 år blev jag kidnappad, såld och våldtagen av en man jag kände. Han kunde vara snäll och prata mycket för att sedan vända ryggen till och låtsas att jag inte fanns. Han brukade ta mig till hotell och andra platser där jag blev våldtagen.”
Mitt varmaste tack till DN och Amanda som lyfter det vi så många andra blundar för!
Har ni någon gång funderat på hur snabbt allt går via sociala medier?
Hur vi snabbt agerar, tror på media. Oavsett innehåll så sätter vi snabbt en like, delar och sprider vidare.
Normalt smarta och vanligtvis kloka personer som inte tänker till.
Gällande hur dem berättar sina upplevelser. Och som jag brukar säga, sina sanningar.
Det är så enkelt att dras med, så ofta innan tanke och förnuft har landat. Och när det landat, ja då är det försent.
Sällan mycket sällan, går personerna då in och tar bort sin like, eller tar bort elaka kommentarer.
Jag ser allt som ofta, hur vi delar, sprider inlägg från känd som okänd.
Det onda men sällan det goda!
Helt utan konsekvens tänk fortsätter normalt smarta personer att leva genom att svagt gå in i mobben.
Vi sätter snabbt en like, delar och pratar runt. Sprider osanning snabbare en sanning. Vi delar gärna ont, men sällan det goda.
Vi frågar runt om oss – har du läst, har du hört, där och då är åter drevet igång.
Jag sätter även gärna en like. Och jag beundrar kvinnor och mäns styrka i så mycket dem gör.
Men att dela gilla och ha åsikter mot kvinnor eller män som hängs ut, tack men nej tack!
Med det menar jag inte att dem gjort rätt, utan för att jag vill inte delta i offentlig rättegång. Vad vet jag? enbart den ”sanning”som någon valt att dela i Sociala medier.
Men vad gör vi då? När rättssamhället inte kliver in och ser på det med rätta ögon. Ett rättssamhälle som inte tar ansvar.
Besvikelse, ilska och frustation tar lätt över. Alla vill ju få sin röst hörd, alla vill bli bemötta med respekt. Ja då kan även den starka bli den svaga.
Men ”metoo” delar jag gärna!
Någon som har blivit min förebild är Lulu Carter. Hon vågade, är saklig och informativ. Hon lyfte en av det absolut viktigaste frågorna som behövdes lyftas #metoo Lulu gjorde det som behövdes. Hon vågade göra det så många kvinnor önskat våga.
Hon måste ha varit livrädd innan, tänk er själva. Stötta henne hela vägen nu. Och tycker ni verkligen att chefer, anställda, kollegor etc som visste om detta, ska få sitta kvar på sina stolar?
NEJ! Jag hoppas innerligt att ni förstår, att nästa gång kan det var din syster, fru eller unga dotter som utsätts och ingen tror på henne.
Så TV 4 gör om gör rätt!
Dessa återkommande sexuella kränkningar, förolämpningar och sexuella övergrepp.
Något många kvinnor länge bara accepterat. Så snälla, Bemöt #metoo med respekt.
Jag haft många och långa samtal med både män och kvinnor. Och blir ärligt talat mörkrädd över vissa meningar.
Vad tacksam att han vill dig.
Sluta klä er som ni gör då.
Vad gjorde kvinnorna själva för att det skulle bli så här.
Ni söker ju bekräftelse.
Listan kan bli lång, men värst av allt jag hört är nog ändå följande –
Det vet väl alla att inom tv, musik och film osv är det så här. Är du kvinna, så ska du förstå det innan, annars byt yrke. Ursäkta, Du måste nog vara den mest korkade person jag någonsin samtalat med. Jag hoppas innerligt att jag slipper fler samtal med dig.
Ni män och kvinnor som fnyser åt det. Hur normalt smarta är ni? Inte alls vågar jag påstå.
Jag är övertygad om att #metoo är så mycket större än vad vi ser. För ännu är det långt ifrån många som vågar eller vill skriva #metoo.
Varma kramar till er från mig, men en extra stor kram till kvinnan som numera borde vara allas förebild – Lulu Carter.
