Sentimental, rädd och berörd.

Sentimental, ja en sån dag i dag.  Livet med corona pausar både kropp och själ, det ger andrum och reflektioner. Ju mer jag läser så kommer ännu mera förstånd, förnuft, logiskt tänkande och skrämmande tankar kring corona. Ryser till av obehag, tittar ut i det det gråa Sverige som jag inte behöver besväras av. Isolerad eller karantän, kalla det vad ni vill, men behöver hålla mig här och inte bland andra. 

Hör människors önskan om att försätta hela landet i karantän och möter er tanke med respekt. Vill dock ni ska veta att det är mer än väldigt tufft att leva under dessa förhållanden.  Det leder  bl.a till lätt rastlöshet, ökad oro, extrem trötthet och det går snabbt att klättra på väggarna, jag skulle byta idag om det så gick.  Återigen, förstår era tankar, för dagligen ser vi hur en del personer totalt struntar i de förhållningsregler som finns och tror de är helt odödliga. 

Riskzon.

Min familj tillhör riskgruppen och att få in  Corona i  vårt hem skulle kunna sluta på absolut värsta sätt. Jag är verkligen livrädd, men att sätta hela Sverige i karantän säger jag nej till. Jag med familj tar vårt ansvar och gör allt för att hålla oss ifrån andra. Den nonchalans jag ser runt om mig är skrämmande, hur kan människor inte ha respekt och rädsla för  Corona?

Hur kan man inte förstå när vi så tydligt ser land efter land slås ut och antalet avlidna ökar drastiskt?  Att spela ert spel kan komma att kosta er eller någon anhörig livet, är det värt det?

Hur har er dag varit?

Vet att en av mina trogna läsare som blivit mer som en vän har genomgått en operation idag. Mina tankar till henne och hopp om att allt gått bra. Om du är vaken, läser detta så har nog allt gått åt rätt håll. Varma kramar till dig P.

I förra veckan avled en omtänksam och alltid så omhändertagande kvinna med namnet M,  enbart 39 år. Finner inte ord  som räcker till för att beklaga dina fina anhörigas sorg. Det är ännu ett uppvaknade att det är oss så nära inpå. 

Människor runt om insjuknar och  för en del är tillstånden kritiskt och några har somnat in.  I skrivande stund känns det extra tungt. Speciellt då  jag inte vet om jag kommer få träffa mina nära och kära, eller om Covid kommer emellan.  I så fall hur länge och på vilket vis skiljs vi åt? 

Önskar så att detta är det mest sjukaste mardröm någon kan drömma / Kram Minette