Checkar in och härjar fritt runt Ulleråkers mentalsjukhus.

Checkar Ulleråker, som är uppkallad efter den nordiska guden Ull 

 Ulleråkers, kallat Uppsala hospital. 

Bakom de höga murarna intill Fyrisån växte sjukhusområdet snabbt till en mindre stad men byggd på fel grunder. I detta fall  ondska enligt min spontana uppfattning. Det är en plats där över tusentals människor låstes in och utsattes för brutalt våld både fysiskt och psykiskt, det vill säga, minst sagt tvivelaktig vård. Patienterna fördelades i olika kategorier och de äldre sjuka fick ”rastas” på rastgården som omslöts med höga stängsel av taggtråd. 

Sinnessjuka odjur till personal.

Ju mer jag läser på, desto mer inser jag att de så kallade läkarna var  mer än sinnessjuka odjur. Det leder mig till undran hur tortyr, där patienterna bland annat låstes in, misshandlades och snurrades runt i hög hastighet kan klassas som vård? Det ryktas att sexuella övergrepp ingick som del av vården?

Jag ska forska vidare och hoppas finna personal som arbetade där innan det stängdes. Hur lever de idag?  Kan de  vara stolta, kan de se sin egen spegelbild?  

Kusligt värre!

Checkar in och funderar med ett lätt leende vilka som skulle passa in här på Ulleråkers.

Vetskapen av att Gustaf Fröding suttit 6 år och Christer Pettersson 11 veckor (för bajonettmordet 1970) gör mig mer intresserad. Jag får en kuslig känsla som viner lätt över ryggraden och jag funderar på allt som hänt genom åren, vilka mörka hemligheter ryms inom väggarna? Tankarna  spinner loss och jag faller snabbt tillbaka på några inlägg jag gjort för en tid tillbaka. Inlägg där jag nämner empatistörda journalister,  gubbhoror, Evert och ett helt gäng vilda så kallade ”människor”. Just det ja, glöm inte en och annan skadad typ från sociala media. Jag fattar, det är inte svårt att fylla stället, men att få denna vård, skulle inte ens vara dessa sjuka personer till någon nytta eller önskvärt. 

Checkar in, checkar ut!

Med mig på incheckningen har jag sjuksyrran Eva. En mycket trevlig och intressant kvinna fylld med empati, hopp och ett lyssnande öra.

Ulleråker var det, vi nådde fram till Ulleråkers av ren slump.  Jag hörde lite historik och bland annat vilka som en gång bott där. Ryser, mår illa och byter ämne, som landar på de sjuka här och nu. Det behövs inget mentalsjukhus för att hitta ”sjuka ”människor, det räcker med att kolla runt omkring oss. Så vi checkar snabbt ut igen och tar sköna steg mot andra äventyr.

Mjukglass i solen.

Vi sätter oss i gräset i parken intill. Njuter av lite gofika och jag äter en hembakad paj. Not, men gott ändå;-) Vi faller tillbaka på lätt störda personligheter. Skvallrar ihop lite härlig sanning om det verkliga livet. 

Nu stänger jag dagens inlägg med ett hopp om att finna rätt personer, kram Minette