Etikett: Mälarsjukhuset

Bakslag, Återbesök och bra samtal

Bakslag och rejält!

Bakslag, ja det var just det som mina vänner Margareta Hedin och Jessica Tessman fick bevittna i fredags. Jag hade sett fram emot att komma ut bland folk, så när eventfixaren Johan Carlén bjöd till AW tackade jag och några vänner gladligen ja.  (mer om eventet kommer i ett annat inlägg).

Lämnade rullatorn hemma då jag gjort otroliga framsteg och hade mitt gåstöd via Jessicas armveck. Det gick väl så där. Smärtorna tog över och vägen till Café Opera kändes lång med många stopp. Benet vek sig antal gånger och jag insåg att kvällen inte skulle bli lång. 21.00 tog vi tåget hem och snabbt från station vidare med taxi hem. 

Tuff helg med många bakslag.

Det blev soffläge för mig i lördags  och mello såklart, för genom tidernas bästa ”andra chansen” och i mitt härliga Eskilstuna.  Helgen blev fylld med bakslag så som mindre känseln i vänster ben, smärtor i magen och mot njuren, blödningar och kramper i magen.

Återbesök.

I går blev det dock att åka till sjukhuset för undersökning.  Det blev ett långt besök med flera kontroller och samtal. Jag måste åter inse att jag inte får ha så bråttom tillbaka utan acceptera att läkningen tar tid. 

I morgon provtagning och åka till Nordic Wellness för att registrera mitt träningskort. YES..jag har nu fått okej att börja träna visa delar av kroppen med förhoppning att läka bättre. Jag kommer dock ta det väldigt lugnt för jag vill inte bli sämre och få tillbaka mina dränage eller andra komplikationer. Nedan ser ni mina trötta otränade ben som förhoppningsvis ska klara av att bygga muskler så jag får tillbaka mitt liv i skogen, vilket både jag och Loui saknar. 

Nu dags för sjukgymnastiken och därefter inta soffläge för att vila.

Stor kram till er alla / Minette

 

 

Klaustrofobi cirkus på röntgen

Klaustrofobi säger jag och hon ler.

Klaustrofobi säger jag igen och hon fortsätter le med sina stora vackra ögon och får mig trots min panik att känna mig lugn. Eller nja, hon fik mig att andas och bad min man hålla handen. Dagen för magnetröntgen är nämligen här och natten till idag har varit sömnlös. Vet inte hur många gånger jag tog upp telefonen för att jag ville knappa in en avbokning.

Att känna mig instängd, kvävd  och helt utan kontroll är en starkt irrationell rädsla. Röntgensköterskan välkomnar mig med öppen famn och jag säger direkt  – Ska jag in i ett rör så åker jag hem, det är inget för mig bara så du vet. Hon var erfaren och van med hysteriska patienter och på något vis fick hon och Robert in mig i ett bås och plötsligt stod jag där i grön rock och frös. 

Minns tillbaka!

I skrivande stund minns jag när jag var på HM i Västerås då det låg på andra sidan stan intill IKEAs gamla byggnad.  Annika och jag tittar på smycken  och jag provar en  ring. Så fin, tills den ska av och jag upptäcket att den fastnat.  Strax därefter hyperventilerar jag och får ren panik ( precis som idag) Cirkus del lux och helt gratis för de runt om. Alltid kul att roa andra men inte kul för mig just under tiden. Det slutade med att jag stod i personalutrymmet och en trevlig tjej lirkade bort den med tvål och kallt vatten. Till sak hör att jag får verkligen panik att vara instäng så hur tror ni det känns att vara instängd i en RING? Asså..dör på mig själv ibland. 

Stolt att jag gjorde det!

Väl hemma kan jag väl erkänna att jag är lite stolt över mig själv.Jag klarade av det men tårarna rann. 

Jag förstår inte vad min rädsla kommer ifrån men kanske beror det på att jag var inlåst i en kylbox som liten. Eller att brosan låste in mig i garderoben och släckte samtidigt som han berättade om alla äckliga råttor som bor i väggarna och bara kommer fram när det är mörkt. Kan tillägga att jag har råttfobi.  Ingen aning men funderar på hämnd och ler lite när jag kommer på tanken av laxermedel i hans mat. 

På återseende var så säkra Kramar Minette

Orsaker till klaustrofobi  – Minns inget av det!

källa https://www.doktorn.com/artikel/klaustrofobi

Som med många övriga fobier så är det ofta svårt att komma fram till en enda orsak till varför personen i fråga drabbas. En del psykologer menar fobier är inlärda känslor. Om en person vid flera tillfällen har haft otrevliga uppleveleser när denne har varit i ett trångt utrymme så finns det en risk att hjärnan börjar att koppla ihop den otrevliga känslan med platsen man var vid. Ofta har klaustrofobi med ett trauma i barndomen att göra. Till exempel kan situationer som dessa utlösa besvär senare i livet:

Ett barn blir instängd i ett skåp.

Ett barn tappar bort sina föräldrar i en stor folkmassa.

barn ramlar i en djup pool och kan inte simma.

Missförstånd slätade chefen över det lite lätt

Missförstånd ekar det i mitt huvud! 

Missförstånd säger kvinnan och jag hoppar till och blir förvånad över hur lätt en chef kan se på bristerna. Mitt svar blir vänligt men bestämt, vart blev mina operationer med så allvarliga komplikationer ett missförstånd? Vart är bristerna för patientsäkerheten på kliniken ett missförstånd? Varför väntar hon med att ringa tills vi har besökt kliniken för att kräva ut ALLA journaler? ( skickades inte komplett trots att jag har den rättigheten).

Chefen vädjar om ett möte innan jag går ut offentligt och jag upplyser om att det är försent, ca 4 veckor försent. Varför ringde hon inte innan hon fick veta att jag släpper det offentligt?  Varför ringde ingen och frågade om ett möte? 

Exakt vad som hänt mig kan jag i dagsläget inte gå ut med för jag vill inte störa utredningar eller journalister som granskar ärendet. Att det dock varit en fruktansvärd process kan jag skriva under på. Ju mer jag orkar fördjupa mig i det och se över allt växer de tydliga bristerna.

Däremot kan jag säga – ATT DET FINNS INGET MISSFÖRSTÅND ATT REDA UT. UTAN DET FINNS MISSFÖRHÅLLANDEN SOM AKUT BEHÖVER SES ÖVER.

Ni hade pratat om det, men någon förändringsprocess för patientsäkerheten eller personal var inte aktuell, utan du sa bara – jaha är det så illa som du säger så kan vi lika gärna stänga avdelningen.  Mitt svar kom från hjärtat -Det är exakt det som är mitt mål, att ni måste stänga avdelningen göra om göra rätt för fler får inte drabbas. 

Bollade med min kurator och jag blev ännu starkare av samtalet och tänker våga berätta EXAKT ALLT! 

Jag står med båda fötterna på jorden och tittar upp mot himlen. Jag undra hur många ”missförstånd” befinner sig i himlen? 

Kram Minette

Kvinnokliniken vidriga reflektioner

Kvinnokliniken vänner och galna jag!

Kvinnokliniken är kärnämnet men först tack. Jag är trött men så glad över att så många kontaktar mig för att tacka och hylla mitt mod att vara ”naken” på bloggen. Ni ger mig styrka och hopp om medmänsklighet vänskap och rättvisa. Ni är alla fantastiska.

Innan jag går in på reflektioner från min tid på kvinnokliniken så ska jag bjuda på en typiskt Minette. Jag är en kämpe och utmanar gärna mig själv vilket gick så där igår. Skjuter fram en stol som den galning jag är och tog mig upp på den på något vis jag inte ens fattar själv. Plötsligt står jag raklång på stolen och blir överlycklig och hinner tänka wow ett framsteg.Sen svartnade allt.. pang och buller i bong ner i golvet.

Robert vaknade av en duns  och hittar mig liggande pladask på golvet efter att benet som inte fungerar gav vika. I raset slog jag i huvudet i diskmaskinen men inga andra större skador. Han blev väl inte så glad men jag ser det som ett tecken åt rätt håll.  Ni får skratta nu för det var ganska kul om jag själv får säga. 

Reflektioner på kvinnokliniken!

Jag  har väldigt ofta koll och ser vad som händer runt  om  mig och när något inte fungerar. Hur tänker personerna bakom placeringen av kvinnoklinikens patienter? Jag blir mörkrädd och förtvivlad över hanteringen av patienterna men även över hur viss bra personal bara kördes över. Jag anser att de som ansvarar inte tänker alls.  Rätta mig om jag har fel. 

Lyckliga och sorgsna mammor!

Hur kan man placera nyförlösta lyckliga mammor som både hörs och syns bland mammor som drabbats av sena missfall,  sent avbrutna graviditeter som kan beror på missbildning och mammor som får föda fram sina dödfödda barn? Det ligger även  svårt cancersjuka kvinnor i samma korridor och kvinnor som tvingas operera bort livmodern och vet att de aldrig kommer kunna få biologiska barn. Hur motiverar ni ert för mig ej genomtänka beslut? Så här såg det inte ut förr så varför är det så här nu? Snälla ge mig ett svar.

Jag undrar även var ni placerar de män som precis fått glädjen att bli pappa men till sin sorg förlorat sin fru, mamman till barnet på grund av förlossningen? Det händer och har hänt just på detta sjukhus flera gånger. 

Så trött men vågade inte släppa kontrollen!

Jag var trött men höll ändå koll och om jag inte räknat helt fel så fanns det enbart 1 st sjuksköterska  alternativ barnmorska och 1 st undersköterska på gynsidan som har minst 8 st  ”tunga” inneliggande patienter men allt som oftast är de överbelastade utan att kalla in mera personal. Patienter som mår väldigt dåligt och ringer i larmknappen, behöver få medicin, hjälp till toalett, få något att äta, tömma dränage, provtagning, svara i telefon, oroande samtal, skriva journalanteckningar och städa ja listan kan bli lång. Min tid där var som den var och jag väntade in i det sista för att be om hjälp, att se och höra hur personalen sprang från rum till rum gjorde att jag kände mig besvärlig. 

En natt vaknade jag av att personalen var väldigt osams, hur kan det som hände ens hända? Mer om det kommer. 

Nu är det dags att fånga tillbaka denna fina Torsdag och göra det bästa av den. 

Till alla er som kämpar av någon anledning  kämpa det finns ingen annan väg. Kramar Minette 

Natt smärtor och tankar

Natt och den fylls med tankar!

Natt och jag sitter klarvaken i sängen, sängen som är flyttad in till vardagsrummet/köket. Jag frågar mig om och om igen, varför? Detta inlägg påbörjade jag i lördags men det var natt och jag var  för trött för att klara av att skriva hela inlägget.Så när ni läser detta inlägg så ligger uppdateringen lite i släp. 

Jag har haft en del fruktansvärda och tunga dagar och till mestadels har jag sovit. Febern vill inte gå ner till normal temp och smärtorna görs sig påminda. Jag vet att det inte hjälper att ångra mig och det går inte att få det ogjort men jag önskar så att jag aldrig utfört denna operation.Trots allt så är jag ändå så glad och tacksam. Tacksam att rätt läkare klev in och enligt mig räddade mitt liv.

Jag dog och vände om tillbaka för att älska livet ännu mer. Min ärrade mage kommer alltid att påminna mig om min styrka att inte ge upp. Nu vänder det, PUNKT!

Ps otäck bild och såren runt mun är på grunda av slangar jag haft i halsen d.s

Jag är en kämpe!

Jag är stolt över mig själv och stolt över hur jag ser ljuset istället för mörkret. Självklart är jag ledsen och mellan varven även arg men inget hjälper mig att läka så att vara stark och kämpa är något jag föredrar för många där ute behöver mig. Många har så tufft, helt utan mat, boende, kläder värme och kärlek, så jag måste hålla mig stark och fortsätta lägga min fritid på att hjälpa människor i behov. 

Dränage inte kul alls!

Att bära på 2 dränage är psykiskt påfrestande för  det drar och ömmar men ger  även illamående känslor. Ett obehag som blir värre för varje dag. Jag hoppas att röntgen ser bra ut och jag  får plocka bort dränagen snart.

 

Detaljer och tack!

Tack från djupet av mitt hjärta till alla er som visat omtanke genom att skriva på bloggen, messenger, sms, ringt, facebook och kommit förbi. Uppskattar era frågor och besvarar alla vartefter jag orkar. Det kommer att komma mera detaljer så ni fina läsare kommer att förstå vad som hänt men jag inväntar journaler och kopia på deras egna anmälan först.

Vakna tider försöker jag vara kreativ. 

Att skapa är alltid roligare än att bara sitta still och för mig är att skapa läkande för själen. Spelar ingen roll vad som skapas bara att det görs. Då det är lång kö till sjukgymnastiken så har jag skapat ett eget tränings/rehab upplägg. Vägrar vara hemma och chilla jag vill tillbaka och arbeta. 

LÖF!

 I mitt tillstånd är det inte lätt att varken förstå vad som ska göras eller rent av orka göra alla måsten. Jag skulle bara genomgå en rutinoperation och inte lära mig anmäla sjukvården till Löf IVO och Lex. Vid mitt tillstånd finns inte energi att ta reda på mina rättigheter, det borde vara självklart att det finns hjälp att få när det är de som ansvarar för skadan men så är det inte. 

Vad händer när du gjort en anmälan?

Jag läser igenom Löf  och blir chockad över hur få som får hjälp  – enbart 40 % får ersättning och som drabbad kan du vänta på besked ändå upp till några år. Hur ska vi drabbade orka driva kampen parallellt med att våra drabbade? 

Återigen – du måste vara frisk för att kunna vara sjuk! Kramar Minette 

Rutinoperation – hysterektomi skadad för livet?

Rutinoperation som gick  VÄLDIGT fel. 

Rutinoperation ekar det inom mig och det har aldrig hänt förr hör jag svagt, aldrig hänt förr? Kan jag bry mig mindre? Det har hänt mig och på det absolut sämsta vis. 

Mitt liv, ni pratar om MITT LIV  och när ni säger att det aldrig hänt förr så blir jag ännu mera rädd, förtvivlad, frustrerad ledsen, arg och inom mig bubblar så mycket känslor. 

Hur kunde detta hända?

Det som aldrig kunde hända ja det hände mig och det gick så illa det bara kunde. Läkaren är chockad och ledsen över vad som hänt men inget av allt detta hjälper fortfarande mig, för det skulle ALDRIG kunna hända. 

Att säga att jag inte är förvånad känns kanske magstarkt men nej, jag känner så. Redan från dag ett har allt gått katastrofalt illa. 

Mälarsjukhuset – ALDRIG MERA!

Gyn / kvinnokliniken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna sätter sig själva på kartan om och om igen.  Jag  kan bevittna så många brister så jag vet helt ärligt inte vart jag ska börja men någon måste sätta detta i rull för så här får det inte fortsätta.

Om jag hade dött?

Varför lyssnade ni inte på mig när jag sa ” något är fel, jag dör om ni inget gör” Ni svarade, det är tarmarna som rör sig men jag skrek – nej. Trots det lät ni mig ligga ytterligare ett dygn och under tiden jag låg där fylldes min mage med urin och mitt tillstånd blev allt sämre.

Så många fel!

Från starka felformuleringar som att min livmoder var väldigt angripen, detta fixar vi snabbt till  sjuksköterskorna  som medicinerar fel och glömmer bort att följa läkarens ordination. 

Ska jag eller ska jag inte?

Funderingar som far fram och tillbaka om jag ska berätta och om jag ska jag visa? Jag vet att jag varken kommer bli mer eller mindre hel av att visa mig ”naken” och berätta om det jag drabbats av men kanske kan det hjälpa fler? Kanske mår jag bättre av att få skriva av mig eller så blir det ingen skillnad. Som sagt jag har ingen aning men jag tror att det är nödvändigt för mig att berätta om vilka risker jag utsatts för så fler kan våga berätta och att få fler att förstå riskerna. Vad som hände mig vid en så ”enkel”rutinoperation – hysterektomi men framför allt nonchalansen runt om. Har du drabbats eller känner du någon som gjort det? Hur tänker ni runt min fråga om att berätta eller inte? 

 

Hysterektomi

Hysterektomi är en operation som innebär att livmodern tas bort. Varje år opereras ca 4000 kvinnor och av dem drabbas 4 % av allvarliga 
komplikationer och en av dem är jag. Operationen kan göras om du har muskelknutor, rikliga blödningar, cellförändringar, endometrios eller livmodercancer. De flesta kan lämna sjukhuset dagen efter operationen men jag blev där i 10 dagar. Då ena kaoset efter det andra avlöste varandra kände jag mig inte längre trygg och bad om att få åka hem för att vårdas vilas och få ro hemma. Enligt läkaren kunde inget gå fel och den information jag fick var minst sagt undermålig. För mig gick allt , exakt allt fel. 

Inom kort kommer steg för steg vad som hänt och hur illa det gick men framförallt, det kunde varit min död och vad hände inom mig? en  mammas död pågrund av vad? Varför gick det fel, hur kunde detta ens hända men framförallt vart är ni alla nu, ni sjukvård som säger att ni finns hela vägen? 

Kramar  från Minette som inte tänker sluta kämpa!