Tre månader, joggade och så stolt!
Ja ni minns väl alla operationen som gick så fel. Dömd att inte kunna gå fullt ut utan hjälp. Jag grät ner jag tittade på denna bild och undrade så många gånger, varför? Hur kunde allt gå så fel? Tänker tillbaka på tiden och blir varm i hjärtat över de tre kvinnorna som fanns där lite mer än alla andra, de stöttade ,mig 24/7, fick mig att fånga varje dag med tacksamhet. ( Ni vet vilka ni är, men av respekt skriver jag inga namn) .
Min vänstra sida blev helt utan rörlighet och känselbortfallet gjorde mig livrädd, minst sagt. Idag är det exakt tre månader sedan mitt liv fick en total förändring och jag insåg att det var dags att ta fram den där lilla extra växeln. Allt på grund av en enkel 1 timmes rutinoperation, där alla fel av alla möjliga klev in.
Tre månader!
För tre månader sedan fick jag besked om att det kan ta ca 3- 12 månader innan jag är tillbaka helt med att kunna gå. Att löpträna skulle jag inte ens ha i min tanke på väldigt länge. När min läkare sa att löpningen får vänta tills jag kan gå med full rörlighet, så tänkte jag, glöm det. Inget är omöjligt, det sitter i skallen.
Idag EXAKT tre månader på dagen, med envishet, styrka, mod och en vilja av stål gjorde jag det som inte kunde ske. Jag tog på mig löparskorna, kopplade Loui och joggade i lugnt tempo. Trots smärtor och en liten vurpa ( pga av känselbortfall känner nämligen inte foten när den når marken) så klarade jag att jogga i lugnt tempo i hela 2.5 km.
Absolut ingen lång sträcka för mig som en gång kunde springa varv efter varv, men jag klarade det. Gissa om jag är både stolt och nöjd, nu blir det att fortsätta min hemmaträning som jag fått av min sjukgymnast och hoppas på fler rundor, ta hand om er / Kram
