Rutinoperation som gick VÄLDIGT fel.
Rutinoperation ekar det inom mig och det har aldrig hänt förr hör jag svagt, aldrig hänt förr? Kan jag bry mig mindre? Det har hänt mig och på det absolut sämsta vis.
Mitt liv, ni pratar om MITT LIV och när ni säger att det aldrig hänt förr så blir jag ännu mera rädd, förtvivlad, frustrerad ledsen, arg och inom mig bubblar så mycket känslor.
Hur kunde detta hända?
Det som aldrig kunde hända ja det hände mig och det gick så illa det bara kunde. Läkaren är chockad och ledsen över vad som hänt men inget av allt detta hjälper fortfarande mig, för det skulle ALDRIG kunna hända.
Att säga att jag inte är förvånad känns kanske magstarkt men nej, jag känner så. Redan från dag ett har allt gått katastrofalt illa.
Mälarsjukhuset – ALDRIG MERA!
Gyn / kvinnokliniken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna sätter sig själva på kartan om och om igen. Jag kan bevittna så många brister så jag vet helt ärligt inte vart jag ska börja men någon måste sätta detta i rull för så här får det inte fortsätta.
Om jag hade dött?
Varför lyssnade ni inte på mig när jag sa ” något är fel, jag dör om ni inget gör” Ni svarade, det är tarmarna som rör sig men jag skrek – nej. Trots det lät ni mig ligga ytterligare ett dygn och under tiden jag låg där fylldes min mage med urin och mitt tillstånd blev allt sämre.
Så många fel!
Från starka felformuleringar som att min livmoder var väldigt angripen, detta fixar vi snabbt till sjuksköterskorna som medicinerar fel och glömmer bort att följa läkarens ordination.
Ska jag eller ska jag inte?
Funderingar som far fram och tillbaka om jag ska berätta och om jag ska jag visa? Jag vet att jag varken kommer bli mer eller mindre hel av att visa mig ”naken” och berätta om det jag drabbats av men kanske kan det hjälpa fler? Kanske mår jag bättre av att få skriva av mig eller så blir det ingen skillnad. Som sagt jag har ingen aning men jag tror att det är nödvändigt för mig att berätta om vilka risker jag utsatts för så fler kan våga berätta och att få fler att förstå riskerna. Vad som hände mig vid en så ”enkel”rutinoperation – hysterektomi men framför allt nonchalansen runt om. Har du drabbats eller känner du någon som gjort det? Hur tänker ni runt min fråga om att berätta eller inte?
Hysterektomi
Hysterektomi är en operation som innebär att livmodern tas bort. Varje år opereras ca 4000 kvinnor och av dem drabbas 4 % av allvarliga komplikationer och en av dem är jag. Operationen kan göras om du har muskelknutor, rikliga blödningar, cellförändringar, endometrios eller livmodercancer. De flesta kan lämna sjukhuset dagen efter operationen men jag blev där i 10 dagar. Då ena kaoset efter det andra avlöste varandra kände jag mig inte längre trygg och bad om att få åka hem för att vårdas vilas och få ro hemma. Enligt läkaren kunde inget gå fel och den information jag fick var minst sagt undermålig. För mig gick allt , exakt allt fel.
Inom kort kommer steg för steg vad som hänt och hur illa det gick men framförallt, det kunde varit min död och vad hände inom mig? en mammas död pågrund av vad? Varför gick det fel, hur kunde detta ens hända men framförallt vart är ni alla nu, ni sjukvård som säger att ni finns hela vägen?
Kramar från Minette som inte tänker sluta kämpa!
