Första anmäla?

Första gången en polisanmälan görs i samband med Corona?  Bara den första var så säker.

Så kom helgen vi skulle dansa, sjunga och skåla in Margaretas födelsedag. Helgen vi alla sett fram emot sen så länge och som kom att ta oss till helt annat fokus,  Corona.  Mindre sällskap,inställd fest och du insjuknade i covid  – 19.

Allt bara stanna! 

Nu utreder polisen din död. Marielle du starka kvinna, med enbart fyllda 39 år arbetade  du på vårdavdelningen för lungmedicin på Karolinska universitetssjukhuset och offrade ditt liv för oss. Du  var starkt och inte alls rädd utan rätt trygg på att allt skulle gå bra. Du brann för ditt yrke och att rädda andra men det blev din död. 

Kan vi acceptera att en ung kvinna mitt i livet, utan underliggande sjukdom avlider på grund av brister på arbetsplatsen? Skulle du bytt med henne en endaste sekund om du visste att du riskerade ditt egna liv?  Det skulle inte jag, det törs jag erkänna. Sätt ner foten nu, innan fler hjältar och hjältinnor lämnar jordelivet allt för tidig i Covid – 19.

Någon bär ett ansvar, så är det bara!

Med en uppmärksammad  ledning så kanske Marielle skulle varit i livet idag. En ledning som hade satt sig emot när skyddsutrustningen tog slut.  En ledning som ställde sig bakom personalen för att rädda även deras liv. Marielle själv berättade så tidigt som i mitten av mars att det var stor brist på skyddsutrustning och att de fick jobba helt utan munskydd. 

Kraven att bära skyddsutrustning är för mig en självklarhet gällande personal i alla vårdområden. Modig, lojal och tapper personal går med tunga steg mot sin arbetsplats och med vetskapen att riskera sitt egna liv. De tittar på sin familj, granne eller någon på vägen där de går och har en önskan, att få se de igen. De ber till gud att de klarar ännu en dag, för utan skydd finns risk att smittas eller smitta. En ovisshet att ständigt bära när du arbetar inom vården. 

Tomma hyllor!

Med sitt kall för att hjälpa andra kliver de in på jobbet. Hyllorna och krokarna för skyddsrockar, handskar och munskydd ekar  oftast tomma, en lätt axelryckning och de går in för dagen. 

Oron  med att veta att riskerna lätt kan leda till att de tappar fotfästet och inriktningen på det huvudsakliga målet, patienten. Deras stress ökar och det blir lätt felprioriteringar som kan bli förödande för patienterna och de själva. Sverige och vårdens ledning äger ett ansvar och skulle behöva kliva ur sin kostym och besöka vården på riktigt. 

Exakt, ingen ego resa precis!

Nej, så ser jag det. Personalens slit, tempo, driv och kraft görs inte för att fylla sitt egna jag. Nej,  de gör det för att rädda OSS. De är totalt i ointresse av karriär, höga löner och höga bonusar. Nej de är kvinnor och män i ett yrke de valt  i hjärtan och viker inte tum från att riskera sitt liv för att rädda oss.

De sätter sig inte ned och säger nej utan tappert kör på.  De är allas våra hjältar och vi klappar händerna och öppet hyllar vi dessa hjältar men det räddar inte deras liv.

Vi kan sluta klappa händer på balkongerna och istället samla kraft och ställa oss utanför beslutsfattarens dörr och kräva skyddsutrustning, högre löner och rikstillägg för de anställda.

Jag var bland de första i Sverige att bilda företag inom vårdsektorn.  I Kommunals stadgar krävdes risktillägg och skyddskläder / handskar för personal som städade bort avföring i hemmet. Med all rätt, men så vitt jag vet har aldrig en bajshög dödat någon men det har Corona.  Så vart tusan är risktilläggen för personalen nu? För de både torkar bajs och riskerar sitt liv helt på grund av Corona. 

 

Marielle, du kommer alltid vara saknad hos de dina och jag vet att du redan fått möta många andra lika  fina själar som dig där du nu är. Titta gärna ner på oss mellan varven och när Covid – 19 lagts sig, sänd en påminnelse till alla på jorden att ALDRIG GLÖMMA!  Springer du på min pappa, min syster och mina andra nära som  även de tagit sin resa  från jordelivet allt för tidigt, så ge de en varm kram och berätta att jorden ger oss vårt straff nu, en prövning värd att lära sig av. Kram 

Mitt varmaste tack till Margareta Hedin för att hon berättade så mycket om dig.