Personlig coachning för mig, mitt inre och mitt entreprenörskap.
Varför personlig coachning? I mitt yrke coachar jag andra till att våga utmana sig själva. Inte titta för långt fram utan hålla blicken i nuet. Se med och motgångar där de står, räds inte åt det som komma skall. Håll fokus och beröm dig själv för varje framsteg, det är en vanlig uppmaning, ja likt ett mantra från mig.
Blicka inte åt 1, 2, 3 eller rent av 10 års jubileum, utan ha festen nu, fira, klappa dig själv på axeln och lev ut. Lätt att säga, men svårare att leva efter. Jag vet. Började leta runt efter en coach, men då jag ställer höga, men rimliga krav så blev valet lätt. Ler! Jag anlitar mig själv. Funkar det på mig, så kommer det funka på hela världen. För så övertygad är jag över att mina rädslor är så mycket värre än era. Ler igen! Här ser ni en av mina utmaningar, gå lunka och löp upp för Städjans fjälltopp. Bara 3.5 km på en upptrampad stig ska väl vara en enkel match? Eller? Rädslor för höga höjder och att våga mig upp i bergen är väl typ lika med noll. Tänkte jag innan.
Jo tjenare… tänk er att gå i ett stenröse och därtill 50% lutning, pulsen sticker iväg till 200 (ja, jag har kolibripuls :-), mjölksyran pumpar i låren och lungorna flämtar efter luft. Då får jag en idé, varför inte testa att jogga lite på de flackare partier då lutningen är 5-20%. Smart va? Nej, definitivt inte så smart, men jag testar ju min gräns och det är också viktigt. Just det som personlig coachning hjälper till med.
Varför lämna min trygghetsbubbla med att säga ja? Varför ska jag försöka utmana mig själv med massa tokigheter? Vad gör det att jag är höjdrädd, vad gör det att jag inte vågar sticka ut på min mountainbike och utmana mig själv? Varför ska jag finna vägen tillbaka dit jag en gång var? Har ju redan gjort allt det här. Vad gör det att stå över?
Det gör massor.
Så mycket fint, så många upplevelser jag missat, men framför allt, så härliga fina minnen tillsammans med min älskade man, mina barn och mina vänner som jag kommer gå förlorat. Jag vill tillbaka till delaktigheten. Ni kanske undrar varför jag skapat mig så många rädslor. OLYCKOR, säger jag med stora ord – Många jobbiga OLYCKOR. Jag är ju antingen eller. Så när jag gör något, går det allt för ofta för fort och jag slår mig allt för illa, men så är jag ju skytt. Så det hör ju lite till.
Nedan ser ni del av min runda och japp, jag kom ända upp!
Jag har bestämt mig för att coacha mig själv.
Personlig coachning med lika verktyg och lika upplägg som jag ger mina kunder. En test mot mig själv,en test för att finna insidan och våga utmana mig att göra det jag inte på en tid vågat. Jag är skytt och det går lite emot att vara feg och bromsa. Äkta skyttar gillar fart och fläkt. Snabba åk och full agenda. Så nu blir det att gasa för att lyckas, sen bara njuta.
Dock är jag i en negativ fas just nu. Både in- och utsida har uppror, hormonerna svajar och jag är väldigt trött. Når inte målen, vilket ger en mig en ren och skär käftsmäll. Slår gärna ner på mig själv och är vansinnigt besviken över att jag inte levererar det jag förväntas göra. Förväntningar på mig själv, ger mig inga klappar på axeln, utan blir galen när jag inte är 100 % bäst direkt. Det är inte sunt, jag vet. Så nu tar jag tag i det och kommer tillbaka. Jag är redo, eller nja..jag är mer än redo.
Nu är jag åter redo att ta plats. Börja bli synlig.
Jag har en passion. En passion jag brinner för. Att skapa något bra, något stort.Kanske inte stort för er, men stort för mig och det räcker långt. Jag brinner för att inspirera andra men även hitta det som inspirerar mig själv. Det gör jag genom att jag samlar på mig rätt verktyg, umgås med rätt människor så att vi tillsammans skapar dynamik.
Jag behöver arbeta med att begränsa mina tankar.
Släppa mina mentala blockeringar. Att våga, att våga lyckas och även våga misslyckas. Inse att misslyckas är ett steg mot att lyckas. Kommer jag klara av det? Det är väl klart jag kommer. När jag väl bestämt mig så går det oftast bra.
Ibland med många tårar, ilska och frustation. Jag behöver eliminera mina negativa tankar, behöver sluta se allt jag gör som mindre bra för att istället se det jag gör bra. För det är ju så jag coachar andra. Undrar ofta varför det är så svårt att leva som jag lär. Vad tror ni det beror på?
Tack världens bästa man!
Utan din styrka, din kämparglöd att peppa mig, så skulle jag aldrig fixa det. Utan ditt pepp att få mig att våga hitta tillbaka, så skulle jag troligtvis bara kommit halvvägs. Nu har jag nått en milstolpe. Ni sätts nya mål, nya utmaningar.
Nu blir det bastu och snart grillkväll med ett gäng goa handbollsvänner.
Kram Minette