Loui har äntligen hittat ny Donna. Sorgen efter Wilma som flyttade långt bort tog hårt, men nu så. De tog hårt på Loui när Wilma flyttade det märktes tydligt. Så många gånger han stannat utanför hennes hus och bara suttit still och hoppas på att hon ska komma ut. Känslan inom mig går inte att beskriva i ord och det kändes så ledsamt. Ibland kommer Wilma och husse och hälsar på, vilket vi uppskattar.
Hittehund!
Då några hundägare är lite rädda för honom, så blir det svårt att hitta nya vänner att busa runt med. Många stannar och är trevliga, men leka? Nja.. Det har tagit tid och visst har han vänner men vill ju ha fler. Skälet till varför de väntat med lek är för att han är adopterad från Aruba och då kan han visst vara farlig. Ja, ja det får stå för dessa personers okunskap.
Loui en snäll svart panter!
Loui har funnits i två hem innan han kom till oss och jag vet att han har haft 100 % lugn och ro där. Han får alltid fina vitsord från veterinären om hans fina psyke, beteende och hans snällhet. Vi är stolta och känner trygghet med honom och han leker bra med alla raser. Stora som små och är fantastisk mot barn i alla åldrar.
Lilli är hennes smeknamn!
Hon är en Siberian husky med de vackraste blå ögon jag mött ( även Loui). Hon är lite drygt 3 år och så full med kärlek. Lilli är även hon precis som Loui omplacerad. Före detta ägare som tagit sitt ansvar , trots sorg i hjärtat valt att omplacera. Om inte det är kärlek och respekt vad är det då?
Hon döptes till Lea men blev att få smeknamnet Lilli.
Lilli och Loui har sneglat på varandra en längre tid, men det har inte funnits läge att få leka. Nu har de fått träffats ett par gånger och lyckan är enorm och det lyser kärlek i deras ögon.
Hemma på Tinas trädgård leker raringarna fritt och det stod inte på innan barnen anslöt. Tina Karkulehto och jag hade fullt upp att uppdatera oss om exakt allt och det var inte lite kan jag lova. Då Tina driver eget företag inom skönhetsbranschen på Salong Your Time så förstår ni säker vårt samtalsämne. Så det blev timmar av bus innan vi fick bryta upp för att ta tag i dagen.
Leona busar.
Nedan ser ni hur Leona leker och tränar ”snurra, sitt och hopp och lek”. Leona lägger timmar varje dag på att vara med Loui.
Tina, åter tack för en härlig dag tillsammans med stora, små och fyrbenta raringar. Det gör vi snart om igen.
Hittade ringar för många år sen på min salong. Tänk om alla vi tillsammans kan fylla dessa sorgsna Coronatider med att sprida kärlek genom att hjälpa detta par att fina dessa ringar? Jag vill så gärna se glittrande ögon i den glada fruns blick när hon säger – Ja de tillhör mig.
Tog kontakt med polisens hittegodsavdelning, men tyvärr ingen träff. Jag har fleratlet gånger försökt få folk att dela på sociala medier, men med väldigt dålig respons. SNÄLLA dela nu så hittar vi ägarna. Det vore väl helt fantastiskt om vi tillsammans kund få mig att finna paret som verkar heta Ulf och Maria.
Hittegods meddelade mig att efter så lång tid äger jag nu ringen/ringarna, men det känns inte rätt för mig. Vem vill äga någon annans ägodel och vigselringar?
Känns i hjärtat!
Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser dessa hittade ringar och jag har valt låta de hänga synligt hemma för att alltid påminnas att aldrig ge upp om att hitta ägarna.
Nu gör jag ännu ett försök att finna ägarna, oavsett om paret valt att gå skilda vägar, så vill jag få ro och veta att ägaren är funnen. Kan vara så att det finns barn kvar i bilden som gärna vill få ringen/ringarna?
Så här ser ringen ut som hittades på min salong i Eskilstuna. Den låg på handfaten i vårt drop in solarium. Vilket innebär att inget namn fanns på bokning.
Tänk om det var era ringar eller något annat ni tappat bort och med det blir ett stort tomrum av frågetecken, visst vill väl ni ha hjälp då?
SNÄLLA DELA NU EXAKT ÖVERALLT, DRIVER DU EN BLOGG. SNÄLLA DELA DÄR. ÄR DU MED I MÅNGA FACEBOOKSGRUPPER? SNÄLLA DELA DÄR, NU GÖR VI ALLT FÖR ATT TILLSAMMANS SPRIDA OMTANKE KÄRLEK OCH VISA ATT ALLT GÅR BARA MAN VILL.
Första gången en polisanmälan görs i samband med Corona? Bara den första var så säker.
Så kom helgen vi skulle dansa, sjunga och skåla in Margaretas födelsedag. Helgen vi alla sett fram emot sen så länge och som kom att ta oss till helt annat fokus, Corona. Mindre sällskap,inställd fest och du insjuknade i covid – 19.
Allt bara stanna!
Nu utreder polisen din död. Marielle du starka kvinna, med enbart fyllda 39 år arbetade du på vårdavdelningen för lungmedicin på Karolinska universitetssjukhuset och offrade ditt liv för oss. Du var starkt och inte alls rädd utan rätt trygg på att allt skulle gå bra. Du brann för ditt yrke och att rädda andra men det blev din död.
Kan vi acceptera att en ung kvinna mitt i livet, utan underliggande sjukdom avlider på grund av brister på arbetsplatsen? Skulle du bytt med henne en endaste sekund om du visste att du riskerade ditt egna liv? Det skulle inte jag, det törs jag erkänna. Sätt ner foten nu, innan fler hjältar och hjältinnor lämnar jordelivet allt för tidig i Covid – 19.
Någon bär ett ansvar, så är det bara!
Med en uppmärksammad ledning så kanske Marielle skulle varit i livet idag. En ledning som hade satt sig emot när skyddsutrustningen tog slut. En ledning som ställde sig bakom personalen för att rädda även deras liv. Marielle själv berättade så tidigt som i mitten av mars att det var stor brist på skyddsutrustning och att de fick jobba helt utan munskydd.
Kraven att bära skyddsutrustning är för mig en självklarhet gällande personal i alla vårdområden. Modig, lojal och tapper personal går med tunga steg mot sin arbetsplats och med vetskapen att riskera sitt egna liv. De tittar på sin familj, granne eller någon på vägen där de går och har en önskan, att få se de igen. De ber till gud att de klarar ännu en dag, för utan skydd finns risk att smittas eller smitta. En ovisshet att ständigt bära när du arbetar inom vården.
Tomma hyllor!
Med sitt kall för att hjälpa andra kliver de in på jobbet. Hyllorna och krokarna för skyddsrockar, handskar och munskydd ekar oftast tomma, en lätt axelryckning och de går in för dagen.
Oron med att veta att riskerna lätt kan leda till att de tappar fotfästet och inriktningen på det huvudsakliga målet, patienten. Deras stress ökar och det blir lätt felprioriteringar som kan bli förödande för patienterna och de själva. Sverige och vårdens ledning äger ett ansvar och skulle behöva kliva ur sin kostym och besöka vården på riktigt.
Exakt, ingen ego resa precis!
Nej, så ser jag det. Personalens slit, tempo, driv och kraft görs inte för att fylla sitt egna jag. Nej, de gör det för att rädda OSS. De är totalt i ointresse av karriär, höga löner och höga bonusar. Nej de är kvinnor och män i ett yrke de valt i hjärtan och viker inte tum från att riskera sitt liv för att rädda oss.
De sätter sig inte ned och säger nej utan tappert kör på. De är allas våra hjältar och vi klappar händerna och öppet hyllar vi dessa hjältar men det räddar inte deras liv.
Vi kan sluta klappa händer på balkongerna och istället samla kraft och ställa oss utanför beslutsfattarens dörr och kräva skyddsutrustning, högre löner och rikstillägg för de anställda.
Jag var bland de första i Sverige att bilda företag inom vårdsektorn. I Kommunals stadgar krävdes risktillägg och skyddskläder / handskar för personal som städade bort avföring i hemmet. Med all rätt, men så vitt jag vet har aldrig en bajshög dödat någon men det har Corona. Så vart tusan är risktilläggen för personalen nu? För de både torkar bajs och riskerar sitt liv helt på grund av Corona.
Marielle, du kommer alltid vara saknad hos de dina och jag vet att du redan fått möta många andra lika fina själar som dig där du nu är. Titta gärna ner på oss mellan varven och när Covid – 19 lagts sig, sänd en påminnelse till alla på jorden att ALDRIG GLÖMMA! Springer du på min pappa, min syster och mina andra nära som även de tagit sin resa från jordelivet allt för tidigt, så ge de en varm kram och berätta att jorden ger oss vårt straff nu, en prövning värd att lära sig av. Kram
Mitt varmaste tack till Margareta Hedin för att hon berättade så mycket om dig.
50 plus, det snackas på stan och det är väl bra. För när det ”snackas” så finns ju ett intresse. Jag vill ge er alla svar, men så mycket förlåt, inte just nu. Jag har valt att i dagsläget inget säga.
Denna gång lyfter jag på hatten när/ om jag är/kommer i hamn. Ni fina läsare känner ju väl till att mitt liv inte är helt enkelt just nu, sorg, elände och stress tar över och min energi är på botten. Jag ställer krav som ibland är orimliga, men lyssnar ändå på kroppens signaler.
Graviditetstest!
Många av er vill att jag ska vara öppen oavsett mitt tillstånd. Personligen tycker jag att jag varit det. Får väl tänka lite mera på det. Så kan väl berätta att sista tiden varit full med oro, av flera anledningar. Jag har varit ovanligt trött, gått upp i vikt och sover mycket dåligt. Funderar vad allt kan bero på och helt plötsligt blev jag påmind. När hade jag min mens, suck för några månader sen. Stressen ökar, nej, gravid nu. Inget som kanske varken är planerat eller så genomtänkt i min ålder. Tankar har farit runt och mitt humör har väl varit upp och ner. Min ålder påminner mig snabb om alla risker, hur ska jag orka? Är vi där i livet att bli småbarnsföräldrar? Jag har ju nyligen blivit mormor. Förvirrad de lux. Samtidigt arg på mig själv, 50 plus så vet jag väl hur jag förhindrar en graviditet. Eller inte? Ingen aning, i stundens hetta var det lätt att glömma.
Så sagt och gjort, 3 tester senare – INTE gravid.
Så nervös. Alla 3 gånger. Känner på magen, något är fel, jag är INTE gravid. INTE gravid ekar i huvudet. Jag tittar på min småmulliga mage och inser, jag är bara tjock…dör! Suck, måste sluta med alla sötsaker, men varför ingen mens. Läkaren tror att det är all stress och oro. Svar på torsdag. Jag hoppas mera på klimakteriet. Vill dit så det är över. Slippa mens, skydd och PMS.
Graviditetstest
Nu byter jag om och går ut och målar. Trevlig lördag fina ni!
Sorgearbete, en mycket närstående har avlidit. Allt för många år för tidigt, enbart 50 plus fyllda.Tomheten, uppgivenheten i sorgen är påfrestande.Alla reaktioner är individuella. Mina tankar går till min kära och nära avlidnes man och barn. Jag önskar jag kunde avlasta i deras sorg och smärta, men det går inte. Vi är många i familjen, men inte tillräckligt för att finna ro och svar på alla frågor. Min syster och bror, min dotter med familj och min familj, har samlats för att bara få ro, fundera, ventilera och gråta.
Armband!
Tänker tillbaka, jag och Lena besökte dig och du bad oss att förmedla, alla ska köpa ett armband. Vi sprang högt och lågt, du gav dig inte. Du skulle köpa ett gäng armband. Vi måste alla bidra. Så därav denna bild. Jag förmedlar vidare. När någon fyller år, julklapp, påskägg eller rent av istället för en blomma, så köp ett armband.
Vad menas med sorgearbete?
Sorgearbete är för mig att försöka inse förlusten och se en väg att leva med känslan att aldrig få se, höra, skratta, skämta, fika, gnälla och störa mig med och på denna underbara person.Det kommer gå åt mycket kraft och energi för att ta mig igenom detta. Vi alla runt om är och kommer förbli trötta en tid.
Sorgens 4 faser. Vilka är de?
Människor är olika och alla reagerar olika vid en bortgång. Chockfasen
Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
Reaktionsfasen
När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.
Bearbetningsfasen
I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
Nyorienteringsfasen
Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.
Med tårar och tomhet avslutar jag med att säga. Se varandra, ta hand om er och var öppna med att visa era känslor.
Glömma? Vi är många här ute som drabbas av närståendes fysiska och psykiska ohälsa, vidriga sjukdomar, relationsproblem och annat för mig mindre viktiga tjafs. Men jag med många vill finnas för våra nära, vilket jag gör, och vet att andra gör.Både du och jag. Både mera eller mindre. Inget är rätt eller fel. Det är val man gör av egen fri vilja och som bara blir.
Valet att finnas följer med långt in i resan. Så långt att ens egna liv, välmående och sorg äts upp och drabbas väldigt hårt. I den närstående sorgen växer en egen sorg, en sorg som det inte finns utrymme att lyfta eller dryfta.ej heller glömma. En sorg som inte går att bearbeta. För allt som oftast kommer skulden. Det är ju från grunden inte hjälparen som mår dåligt. Men väldigt vanligt mår hjälparen mycket dåligt under hela processen samt efter att vännen är återställd. Att då stå intill den som fått hjälp, och den ger en blick som är full av oförstånd, gör mig ledsen och säkert er andra med.
Vi är många som känner skam och skuld i att stå intill och må så dåligt att vi själva behöver allas hjälp till att leva. Men vi kan och vill inte se det, för vi vet,det handlar inte om oss. Men..åter men..JO det handlar om oss, det handlar om oss i allra största grad och utsträckning. För om vi runt om inte orkar, hur ska då den drabbade orka?
Allt fokus hamnar ofta på den som är svårt sjuk, eller den som inte mår så bra av andra olika omständigheter. Och det är helt okej. Men, ja det finns många men. Även många farhågor i det. Och störst av allt SORG, ILSKA och FRUSTATION.
Minette Tigerfalk
Har egen erfarenhet av att rasa.
Rasat så långt ner så det blir ohållbart och omöjligt att fullt ut komma upp igen. Jag tog med mig andra i mitt fall, vilket ger mig än i dag sådan ångset. Det går aldrig att få ogjort. Men inget gjordes av ondo, utan av ren total kaos och kris. Men jag såg och jag minns livet ut vilka som fanns intill. Varför gör inte fler det?
Hur kan den drabbade inte se hjälpen, hur kan den drabbade inte förstå hur hen bör möta upp dem eller de som stått intill och lagt hela sitt liv åt sidan för att rodda allt för den drabbade?
Jag tror att oavsett vad din väns kris handlar om så behöver du någon som hjälper dig, någon som backar upp, någon du kan ta ut din frustation hos. För varken du eller jag kan finnas för andra om vi inte själva får förståelse för vår egna sorg i sorgen, osämjan eller vad det nu kan handla om.
Var inte rädd för känslorna
Med kris kommer ofta känslor som vi inte känner igen och ännu mindre kan förstå. Oftast handlar det om chock. När vi får besked om en nära anhörigs sjukdom, psykiska eller fysiska ohälsa, eller ex utmattningssyndrom. Att ha känslor och tankar är normalt och du bör möta dem nära med sådan insikt.
Jag är kanske stark, men jag är inte osårbar eller odödlig!
Jag hoppas ni fina läsare, är rädda om er och inte hamnar i egen kris för att hjälpa era runt om.
Sjukstugan som råder hemma, ger inga hinder till att vara ute. Jag är helt övertygad om att naturen stärker oss och vi kommer snabbare tillbaka till sjukfria dagar. Vi tar oss ut på en tänkt kort promenad till Årbyskogen. Det blev många stop, övervägande för att njuta av det fina. Men även ett stop till vår bedrövelse. Vi hade bestämt oss för att först gå till årbystugan för lite lek, sen stora rådjursbacken. Det är en backe vi ser från vårt fönster. En plats där rådjuren alltid leker runt. Loui vår älskade hund kan stå timtals för att se deras lekar.
Vem gör så här?
Vi hinner bara komma upp och ser att någon har varit här och levt rövare. Det låg allt du kan tänka dig hitta på en soppstation, men inte här. Glas, burkar, kanyler, rester från fyrverkerier, plast, korv, taggtråd, tv apparat osv. Hur tänker dessa korkade människor som lämnat kvar allt detta? Hur har dem orkat släpat hit allt? Och hur o bota dumma är dem som gjort upp eldstäder mitt i skogen?
Denna vagn står rakt upp fastklämd i backen. Tänk vilken skada det kunde blivit om ett djur fastnat.
Mindre roliga fynd!
Nedan ser ni lite av det vi hittade på vår promenad. Det låg även en tv där, och jag undrar. Vem släpar med sig en gammal tjock tv ut i skogen? Bär upp den för höga backar och lämnar den där? Hoppas kommun hämtar den. Annars får det bli en ny runda dit med skottkärra. Vi kan aldrig tolererar att den får ligga kvar och riskerar att djuren blir skadade. Tv:ns innehåll låg överallt och vassa saker stack ut ur den.
Naturen är finast så här!
Så här fint blev det efter att Cassandra och Leona städat. ( Tyvärr tog jag ingen förebild). Men använd fantasin så förstår ni nog hur det såg ut. Att besökaren även valt att skapa en grillstad mitt mellan träden säger väl en hel del om deras förstånd. Vi fick med oss allt förutom en TV, som vi hoppas kommun nu kan åka och ta bort.
Fågeloas.
På vägen hem fångas vi upp av den fina fågeloas som någon fin människa skapat. Tänk att det finns så fina människor som tar sig till skogen och fyller på med mat åt fåglarna. Dag ut och dag in. Det var en speciell känsla att stå där, allt var tyst förutom fågelkvitter. Titta på backen, flera hundra solrosfrön ligger där. När vi står där inne åker polisen förbi och vi undrar, vad gör polisen här? Kanske jagar dem ”kräm mannen” Mer om denna mycket märkliga historia tar jag sen.
Årbyskogen
Väl hemma blev det ett långt skönt bad, gofika och mysfilm. Men fullt ut nöjda blev dem väl inte, när filmen måste ha engelskt tal och skrift. Allt för att hålla ” inlärningen i gång”.
Sitter i bilen påväg mot Uppsala. Det är med blandade känslor jag styr dit. Men kämpa är mitt ledord. PUNKT! Andrum är bra.I övrigt har veckan varit att vabba för sjuka flickor. Stängt av telefonen hela veckan, men hunnit med några samtal som var hög prio. Alla mina underbara vänner, får sin tid, men inte just nu. Andrum är ett underskattat rum. Som avkoppling hänger jag lite på sociala medier och följer er alla fina där. Jag svarar självklart så snart jag kan på messenger och sms.
Minette Tigerfalk
Dagens lunch igår blev bananpannkaka!
Flickorna är sjuka och är man sjuk får man lite extra lyx. Läsa böcker, titta film och äta något riktigt gott. Valet från dem båda blev bananpannkaka och amerikanska pannkakor med keso och bär.Sagt och gjort. Se så gott och smarrigt det blev.
Proteinpannkaka bananpannkaka
Bra att ha i frysen!
Som tur var, så fanns allt hemma. Frysen är alltid full med frukt och bär. Vilket är ett måste för mig. Lätt att kasta fryst bär i vatten, eller fort in i mircon och lägg på dagens utvalda lunch.
Bananpannkaka
Tiden är över!
Enligt info från en föreläsning jag var på så är ”matbildernas tid ”förbi. Så ooopsss, vad sen jag är med att börja. Men för mig passar det bäst, att göra det som passar mig. Så här fick ni ett gäng ”utebilder”. Ler.
Strax kommer även inlägget om mina underbara döttrars intiativ igår.
Varm kram Minette, ps lova mig en sak, ”ta inget för givet”, och vet ni, det stora börjar alltid med det lilla! ds
Alla hjärtans, kanelbullen och sillikontuttens dag -speciella dag!
En dag i kärlekens tecken.Med eller utan kanelbullen och sillikontuttens dag. För mig, en dag i vanlig ordning. För mig behövs inte speciellt utvalda dagar för att kramas, vara snäll eller rent av äta en kanelbulle för att det är kanelbulles dag. Jag älskar, gosar, kramas och käkar exakt vad jag vill , när jag vill. För några år sedan, fanns det en ”sillikontuttens dag” Jag bara undrar, sprang alla runt och visade upp sina tuttar, rumpar och vet inte vad då? Eller var det den dagen många fyllde på kropparna där det behövdes lite fyllnad? Förstod inte då och förstår inte idag varför den dagen fanns. Den verkar iallafall borta nu. Vilket är synd, för jag vill ju fylla på både det ena och det andra…men utan speciell dag, hur gör jag då? Suck ,får leva vidare med min långa slappa rumpa..eller kommer dagen tillbaka, så jag kan fixa en ”total sillikon make over”?
I morgon är det fotens dag.På tisdag ska alla äta knäckebröd. på Onsdag får vi vara mer slarviga än vad vi brukar. Så gnäll inte på dina barn, kollegor eller din partner. Får det är tillåten. Vem hade så trist liv så hen satt och kom på en massa dagar att fira allt från himmel till jord?
Fira livet i stället!
Kan vi inte enas om att fira varje dag med ett leende, vara snälla, visa respekt och ha så mycket kärlek du bara hinner med?
Självklart firade vi dagen. Men vi firade att vi lever, har varandra och att vi ska njuta här och nu. Middagen gick i kärlekens tecken med djupa samtal. Vi ramlade i vanlig ordning in på barnen som behöver vuxna som ser och hör. Så ofta som vi får frågan, när kan ni öppna er dörr för fler barn? Socialtjänsten sliter hårt för att hitta trygga stabila och erfarna familjehem. Och vem vet, huset är stort, mer stort än behövligt. Men hinner vi? Är det rätt i tiden? Hur ser ni läsare på att vara familjehem? Jag vill, det vet ni. Men!
Nu ska jag mysa ner i soffan. Njuta av denna sköna söndag. Kram Minette
5:e oktober du fyller år, men vi firar att du lever!
Nu börjar jag berätta.För att undvika alla ”sociala media kontrollanter och språkpoliser” så hintar jag här för ett mycket långt inlägg. Som både kan upplevas rörigt, långt, sorgset osv. Men detta är direkt skrivet från hjärtat. Exakt hur jag känner. Så därav väljer jag att inte rätta något av raderna. Framöver kommer jag att bryta ner varje ämne för sig i kronologisk ordning. Med fakta, bilder och äkta underlag. En dagbok som är skriven med bläck går aldrig att suddas, när du suddar är det inte från hjärtat! Det är helt fritt att läsa! Kram
5:e oktober 2018 Firar mannens födelsedag.En dag vi inte visste om vi skulle få fira.
Tänkte berätta att för drygt 1.5 år sedan blev Robert sjuk. Jag tror vi båda förstod redan förra året men ingen av oss lyfte det. Jag minns allt som igår. Året var 2017 – du låg på sjukhus när vår dotter fyllde 9 år.Du var i väldigt dåligt skick. Jag förstod, men allt var i kaos. För henne var det ledsamt att pappa inte kom hem när hon fyllde år. Vi berättade och lovade henne och våra andra barn, att nästa år kommer bli så mycket bättre. Vi ljög. För året 2018 blev 100 000 ggr sämre. Jag var livrädd, men vägrade gråta. Jag måste vara stark. Du sa att allt var okej. Men jag såg i dina ögon, att även du förstod. Men i all denna kaos vi redan befann oss i. Så varken kunde eller orkade vi. Vi valde att blunda. Eller rättare sagt, vi var tvungna. Vårt liv var redan i total kaos. Ännu visste ingen. Men vi visste allt och pressen ökade. Men vi var båda eniga. Vi håller ihop, vi tar tag i hälsan först, sen tar vi tag i ”spelet för gallerierna”.
Gråter varje dag – INOM MIG! Och nu ska jag börja berätta.
Jag ska försöka skriva detta inlägg utan att bryta ihop med tårar. För jag måste hålla mig stark och hålla ihop familjen. Detta är otroligt känslosamt men jag vill berätta så att ni andra förstår att jag har ett liv utanför den sociala media världen. Jag orkar inte med massa trams om att mäta värde i ett likes eller inte. Jag har inte orkat gå på alla tillställningar och möta bjudna personer som är mindre lojala mot sin omgivning.Jag är från djupet av mitt hjärta så tacksam över alla inbjudningar, men mitt liv har varit i kaos. Total kaos. Med så mycket mer än någon kan ana.
Nedan kommer en liten bråkdel. Ni som känner mig/oss vet så mycket mer.
Inbjudan?
JAG ORKAR INTE höra,läsa eller mätas i inbjudningar. Heller inte i likes, vikt, och vem som säger vad om vem. Jag säger inget illa OM någon, jag säger vad jag tycker till DEN det berör, om så behövs. Alla måste förstå att säga ”jag är snäll” är inte ett dugg snällt. Att vara hjälpsam, finnas till för andra och vara ärlig är en del av att vara snäll. PUNKT! Men var dig själv.
Jag har fullt upp med att ha ett liv.
Många frågar mig ofta. Eller rent av väldigt ofta. Minette hur orkar du? Hur gör du för att hålla ihop? Vem är du som klarar så många motgångar i ditt liv på så kort stund? Ändå lägger du så mycket tid på att hjälpa andra?
Jag har kanske inte alla svar ni vill ha. Men en sak kan jag säga. Jag ger. Jag ger oerhört mycket av mig själv. Men inte för att få tillbaka. Utan för att jag vill i hjärtat. Och jag säger alltid varje morgon, Minette, gå upp, var stark. Din familj och dina vänner behöver dig. Om du lägger dig ner och bryter ihop. Då rasar ALLT. Mångas liv hänger på dig Minette, så res dig. Var stark!
Utan Robert, min familj och mina vänner skulle jag nog aldrig orkat. Jag var på väg att rasa långt ner.
Jag är STARK för att jag kan vara SVAG!
Ja, jag är stark. För jag tillåter mig vara svag. Men om vi nu ska prata styrka. Vad har då inte Robert? Att genomgå en cancer operation med långvariga behandlingar med återkommande bakslag. Ändå stå upp, kämpa och stötta mig där jag verkar ha huvudrollen i en sjuk såpa.Det är väl styrka om något. Sjukskriven? Typ nja. Han tar någon dag där det behövs. Hans oro var eller är aldrig över sitt egna liv. Den låg och ligger på hur jag och våra barn skulle klara ett liv utan honom. Så han förstod, det fanns inget annat alternativ än att bli frisk.
Han sa, hur gör vi med hus, företag, barnens träningar och vet inte allt? sen säger han. Ähh detta kommer ta massor av tid att lösa, så det går fortare att bli frisk. Robert är en sann överlevare. Ni som känner Robert vet vad jag menar. Och ni vet exakt hur han beskrev sin sjukdom. JA på tavlan. Vart och hur annars? Ler!
Det jag alltid stört mig på.Kom till mig helt plötsligt att älska.
Precis som hans hemska snarkningar. Varje natt en snarkning uteblev, puttade jag på honom för att se att allt var ok. Han frågade, snarkade jag? Jag ljög och mina svar blev alltid, JA! Jag ville inte visa min oro. Idag väcker jag inte honom om han snarkar, jag ler och är så tacksam att han faktiskt kan. Jag väcker honom om han INTE snarkar. Sjukt jag vet. Det kommer att gå över. Men jag ska försöka minnas och vara tacksam. Min oro är stor. Men hans oro över mig är så mycket större.Det finns så mycket mer under denna rubrik. Men det kommer i ett annat inlägg.Det är ett uppvaknade många behöver.
Men vad har då hänt i med detta? Att våga berätta!
2016 – 2018 svarta år jag INTE önskar någon. I all enkelhet förkortar jag det här nedan. För nu är det dags att berätta om min vardag i det verkliga livet.
Året 2016 på sensommaren läggs jag in för akut operation, misstänkt tumör. Hösten blir lång och jobbig.Känslorus och jag visade mina sämsta sidor. Skulle jag dö? Ska jag lämna min familj?Då ska ingen sörja mig, utan minnas mig dålig. Jag var inte så snäll mot min omgivning enligt mig. Jag misshandlade min egen in och utsida pågrund av sorg och besvikelse.Jag försvann och höll mig borta.
Tiden gick Januari 2017 kom.
Startade med nya undersökningar som gav positiva svar. Jag är frisk!
Blir påkörd på min första runda efter att få okej att börja träna. Det gick bra och idag påminner smärtan i benet om att det kunde gått mycket sämre.
Den 5:e januari 2017 blev starten till något jag anat än tid. Det blev ännu mera kaos.Någon vill mig väldigt illa och utformar en enorm press i skrift. Hur ska jag agera?
Samtidigt blir min man väldigt sjuk.
Jag förstod.Hade sett och känt. Vi höll det för oss själva.Ville inte berätta. Vi ville ha ro. Han fick komma hem efter längre tids vistelse på sjukhus. Vi går i tystnad. Tror vi båda är livrädda. Vad händer? Varför? Nu kom alla frågor tillbaka. De frågor jag ställde mig själv. Men nu är på riktigt. Det gällde min man. Men vi orkade inte se vår egna hälsa. För vi pressas och samtidigt blir hälsan på oss båda allt sämre.
Våren kommer och vi måste bort.
Bort från alla tankar om sjukdomar och olyckor. Bort från den dolda pressen jag utsätts för. Vi unnar oss en resa till Cypern. Väl där. Faller jag ihop med extrema smärtor i huvudet. Misstänkt Stroke. Den fina resan till solstolen, blev övervakning på sjuhus. Med ambulanstransporter varje dag för prover och fler behandlingar. Syn, tal och Känselbortfall var tydliga signaler sa läkaren.
Cypern
Väl hemma i Sverige.
Pressen mot mig fortsätter.Ingen vet något ännu. Mitt mående blir om möjligt ännu sämre.Min mans lika så.
Juni kommer och vi får ett samtal. Vår ena dotters biologiska mamma (Vi är vårdnadshavare för andras små) får beskedet Cancer. 3 dagar senare är hon avliden. En enorm sorg för hela familjen. Men vi lämnas ändå inte ifred.
Sommaren går. Jag ser att min man blir sämre.Vi fortsätter på något märkligt vis att hålla oss i fas.
September 2017 och den skrift vi fått till oss förverkligas. Allt för att förstöra mitt liv. Allt byggt på lögner.Den vidriga mobb tar över och kända profiler tar ställning. Ställning dem inte har en aning om vad det innebär. Mitt liv slås i spillo. Svaga ler och försvinner. Starka finns med mig. Men jag har något och det är inlåst! Punkt!
Hösten 2017 kommer och min bror hamnar i respirator. Vårt liv slås åter i bitar. Efter månader vaknar han upp i December och vi andas och tackar gud för allt. För det ända som räknas är livet. Det riktiga livet.
Nytt år och vi ser ljuset!
Januari 2018 har knappt tagit sin början.Min man blir om möjligt ännu sämre. Provsvaret skar som en kniv i hjärtat. Mannen som lovat mig stå stadigt vid min sida tills jag lämnar jordelivet har fått beskedet – Cancer.
Robert väljer att berätta det öppet och för att undvika att missa någon, berättar han det på sociala media.
Robert är otroligt starkt . Trots denna vidriga sjukdom, står han där intill mig och stöttar mig i allt jag gör till 100 %. Då kom ordet KARMA – Mer om det kommer i ett eget inlägg. För detta är sjukt, så sjukt! Pressas ännu mera, i klartext står det, om Minette berättar blir det än värre!
Han kämpar för sitt mående!
Men ändå backar han upp mig till tusen. Han blir ännu sämre!
Ångset, ilska och sorg tar över och jag blir arg. Jag orkar inte mera motgång.Minns hur jag sticker ut i skogen. Skriker rakt ut och strax därefter kommer en man och frågar hur jag mår. Då kom allt. Sjukdomar, förtal sorg osv. Han hittade mig sittande på knä och ansiktet är fyllt av tårar. Han höll mig hårt och säger.
Jag har alltid läst om dig. Det är INTE dig dem skriver om. Men det är dig dem hänger ut. Jag skakar. Han har så rätt, men vad hjälper det i allt elände?
Han fortsätter.
Släpp dem onda håll fokus på det goda. Se alla goda ting och ni kommer fixa allt. Minette, ska verkligen svaga elaka människor och dumma sjukdomar driva dig så långt ner? Han ger mig en kram och exakt då fick jag tillbaka hoppet. Jag kan, vill och ska överleva. Även min man och mina barn, exakt alla ska få må bra.
Åter fångar jag styrkan och minns.
Res dig, andra behöver dig. Då bestämde jag mig. Ingen eller inget ska bryta ner mig någonsin igen!
Vårt liv har verkligen varit i total kaos. Vi blundade och försökte hålla huvudet ovanför vatten ytan. Allt detta samtidigt som vi kämpade för att stå emot allt trams ute i det sociala medialivet.
Det enda vi behövde hålla fokus på. Det var och är att skydda våra barn från allt det onda. Vi höll ihop och upprepade, ”-vi måste vara starka, vara sams, hålla ihop”. VI MÅSTE UPPSKATTA LIVET VI HAR. Allt annat reder sig.
Detta var som sagt en kortare version. Det är så mycket mer som hänt. Men ibland måste man lyfta det minst onda från allt det onda.
Vi är långt ifrån återställda. Långt ifrån att få en ursäkt. Ännu pågår jakten på mig. Men vi vet. Vi är starka och vi har så många runt om oss.
Hjärtligt grattis!
Skolavslutning och allt var ännu ovisst.
Skolan
I fredags fyllde du år.
Du fick ännu ett år. I fredags var det första dagen utan cellgift. Nu ska en tid med återbesök och ev några mindre ingrepp ha sin tid. Men du är fri från cancern. Nu ska vi berätta.Jag vill på något vis hylla det. Men vet inte riktigt hur. Men bra kommer det att bli. För jag firar inte att du fyller år. Jag firar att du får fylla år! Och fira är exakt vad vi ska göra. Idag och många dagar till framöver. Grattis du starka modiga och envisa Robert. Har aldrig mött en person som är så öppen för exakt allt och alla med så stort hjärta. Älskar och respekterar dig mest av allt på denna jord.
Kramar Minette och tack för att ni läste! Berätta gärna om er, skulle uppskattas!
Veckan som var, en stor tumme upp trots sorgsenhet!
Veckan börja med en sorgsenhet på begravning där jag säger ett sista farväl till en betydelsefull kvinna. En välfylld kyrka med många som beundrat denna kvinna. En kvinna som vigt sitt liv åt att lägga all sin tid på medmänniskor i behov.
Sorgsenhet är ordet.
En kvinna vars namn är nästintill större än självaste Moder Teresa – namnet var Ulla!
Det fanns alltid en tro hos henne, en tro på att alla kan vända det onda till det goda. Och alla exakt alla skulle alltid få en andra chans. Inne i kyrkan möttes jag av många tacksamma fd missbrukare. Många som varit barn och vuxit upp med föräldrars missbruk som idag är vuxna och så tacksamma att hon funnits för att få föräldrarna till just fd missbrukare.
Tack Ulla, vad hade hänt mig, vad hade jag varit idag om du, underbara du inte funnits vid min sida?Med respekt och kärlek lämnade du jordelivet för att nu bege dig till andra sidan för att hjälpa där!
Sorgset lämnar du mig
Onsdagen kommer och sorgen ökar på!
Idag är det dags för att lämna över min älskade 19 åriga Skrållan, dags att låta Skrållan följa Ullas spår och gå över till andra sidan för att ge kärlek och härliga stunder till de redan avlidna.
Mitt/Vårt älskade charmtroll som överlevde sina egna kattbebisar. Skrållan fick ett värdigt fint avslut tillsammans med övriga familjemedlemmar hos Veterinär Göran Ström.
Älskade Milton ( ni ser honom nedan på golvet) sörjer. Det gör så ont att se Miltons letande, och höra hans lockrop.
Min älskade Skrållan och jag samma dag hon lämnar jordelivet.
Veckan rullar på. Den blandas med sorgsna tårar och fina minnen. Det blev en del jobb, samt så hinner jag en vända till Ikea med min syster Lena Brunstedt. Där blev det som omväxling värmeljus, doftljus, servetter och lite annat viktigt..Ler! Helgen välkomnas med fint besök av hemlig gäst och rensa ute på gården.
Söndag och dags att göra bokslut på veckan som var!
Välkomnar Söndagen med öppen famn-Veckan gick i ett sorgset tecken, men nu sänder ”änglarna” goda energier och fina tecken! Veckans bokslut lyser rött av sorg – men med svart text – plus resultat! Med kärlek avslutar jag – Allt har sin tid, det kommer till dig när det är dags!
Efter så många år, många år av galet många skratt, tårar och äkta vänskap.
Ni alla fina runt om mig vet ju…vet ju hur mycket tårta betyder för mig…SUCK eller ja okej Jenny Alpstedt har väl betytt en hel del hon med!
Jenny, min dotter bonusmamma!
Jag finner inga ord..Så tröttsamt bra bonusmamma hon är!
Självklart träffade mitt inte ex bara en ny kvinna, han valde en godhjärtat vacker kvinna full med humor.
Och om som inte det räckte…Han valde en yngre…Asså kom nu inte å säg att jag är BITTER..skulle väl aldrig hända.. men va tusan…döör i skratt!
Jag kände direkt vid vårt första möte, attans – varför valde han just henne, hon är ju fullt i min smak.
Jag vill vara hennes väninna jööö.
Och det vet väl många att det ska man ju inte vara med en så kallad ” bonusmamma”. Speciellt inte om hon har allt det där.
Det gick några tillfällen, jag bet ihop, något fel ska jag väl ändå kunna finna.
Få chansen att säga något riktigt elakt och bete mig som en äkta bitter förlorare. Ler!
Jag sökte och jag fann!
Jag fann ett otroligt stort hjärta i denna kvinna. En sådan omtanke och omsorg som Jenny fått äran att födas med.
Jag minns mina tankar som om det var igår, mitt ex, min dotters pappa, hade funnit kärleken i det bästa av de bästa!
Jag minns mina ord – OM du lämnar henne, jag slår ihjäl dig! Hon ska vara min dotter bonus mamma..ever! PUNKT!
Idag är hon inte bara min dotters bonus mamma, hon är min bästa vän och gudmor till mina andra två döttrar.
Tänk att finna sig själv, sin egen värdegrund och normer på vad familj är hos sitt ex nya!
Kanske inte så konstigt att han åter finner det bästa av det bästa…ler! Eftersom Micael är en av de bästa papporna som finns.
Igår fyllde denna mest beundrarnas värda bonus mamma år.
Hon smög undan. Och jag tänkte, hur ska jag hylla henne utan att försvinna i ett grattis på facebook?
Hon förtjänar den bästa hyllning som går.
Jag bestämde mig för att lysa med min frånvaro igår..få henne att tänka,…va? Hon ringde inte, inte ens barnen.. För jag vet att även om dem ville vara ensamma igår så saknade dem oss.
Självklart möter jag hennes önska att få vara ensam på sin födelsedag…men den var igår…
Så ja Jenny, fram med tårtan och sluta svika mig så rejält.. Att inte bjuda mig på kakor bullar och tårta är ett rejält svek…Du om någon vet ju att jag lever för sötsaker och det byggde denna kropp..
Jenny, du är betydelsefull för mig och min omgivning. Fortsätt exakt så som du är!
Hjärtligt grattis på din födelsedag Hipp Hipp Hurra!
”Näthat – Året var 2018 exakt den 21 juli när nedanstående inlägg skrevs och jag hade fått nog. Jag och många fler är och har varit så hårt drabbade. Min reaktion var att gråta och slå tillbaka. Förtvivlad över hur elakt och tufft det var och är där ute. Jag minns så väl alla elaka kommentarer jag fick på exakt just detta inlägg. Kända som okända skrev sina åsikter, men ingen vill träffa mig när jag bad om ett möte. Påhopp om att jag är ful, otränad, suddiga bilder och jag var ingen enligt dessa skribenter.
Jag hade kommit längre, så mycket längre så att jag insett att slå tillbaka inte var min grej. Så de lilla mothugg jag tidigare gjort plockade jag bort från min blogg och mina axlar och beslutade att lägga kraft på att visa att det går att vara snäll, jag blev den Minette jag alltid varit.
Det som gjorde mig mest upprörd vad nog personerna som skrev, lider du av Dyslexi? För du kan inte skriva, lägg ner din blogg. Förstår att många bär på mycket sorg och ilska, så exakt då bestämde jag mig till 100 % att nu får det var nog, hur svårt kan det vara att vara snäll? Om jag nu ”lider” av någon diagnos, har jag då inget värde? Har då inte så många runt om i världen inget värde? Fy så hemska ni är.”
Så vad skrev jag då år 2018 och vart är jag då idag?
Vad jag skrev kan ni läsa nedan vart jag är idag kommer ni få del inom kort, men mitt röda hjärta har tagit form, så mycket kan jag säga.
Näthatet växer!
Näthat växer och mycket av de tråkigheter runt om det. Det skulle med stor sannolikhet inte växa om vi har ett konsekvenstänk och en lag som träder in vid vid näthat.
Ofta ser och hör jag människor göra handlingar totalt utan tanke och när jag försiktigt lyfter ett litet varningens finger, så väcks sällan ändå en klocka.
Det gör mig både rädd och fundersam, fundersam över hur nonchalanta vi människor är. Att näthat ska få pågå, där många människor drabbas så hårt, det gör mig så ont att se.
Barn och vuxna vänjer sig att utsättas och de drabbade mår allt sämre, det får aldrig normaliseras och accepteras. Mobbing, utanförskap, förtal och den elaka mobben som snabbt är igång på sociala medier måste få ett stopp.
Psykisk ohälsa drabbar speciellt barn och ungdomar och den ökar dagligen. Näthat och mobben kostar samhället många miljoner, men hur många liv kostar det inte? Ändå får den hemska mobben fortgå, ska vi vuxna blunda för det? Varför tar vi inte en gemensamt ansvar?
Sociala medier är ett av de ställen där människor slutat tänka!
Vi behöver försöka sätta oss in hur det känns att dagligen utsättas för hat, hot, hån, mobb och påhopp, tänk om det gäller dig, dina barn eller någon nära? När jag växte upp hände det att barn på skolan mobbades, idag är det mer regel än undantag. jag läste att ca vart tredje ungdom har drabbats, hur många vuxna som drabbats har jag ingen aning om. Det verkar ha accepteras, skolorna kommer inte åt det, för det sker på fritiden, föräldrar är ofta helt ovetande.
Jag är helt övertygad om att det beror på är det så enkelt att gömma sig på sociala nätverk, många verkar tro att det som sker ute i cybervärlden inte på riktigt. Jag kan här och nu upplysa er om att det är fel, allt där ute ÄR PÅ RIKTIGT och de utsatta tar sitt liv eller lever resten av sitt liv med oro, rädsla, ångest och psykisk ohälsa.
Ni fina läsare har ju läst att jag är mot allt näthat och jag är och kommer förblir en stolt förebild där jag säger nej till näthat, PUNKT!
Hoppas ni är många som tar efter. Jag vet inte hur jag ensam ska nå fram, men något måste jag göra, för detta måste få ett stopp.
Jag står fast i min värdegrund och kommer så göra!
Ni som använder sociala medier som ett slagträ mot människor, både de ni mött eller inte ens mött i det verkliga livet, snälla SLUTA, var snälla, det kan väl inte vara så svårt?
Ni alla vet att jag för en tid sedan drabbades hårt, hela jag ”dog” och mina barn, hela min familj, vänner och kollegor drabbades indirekt. Väldigt många ville stötta mig, få ut sin sorg och ilska, jag möter det och förstår men mitt råd var hela tiden, skriv av er men lägg inte ut något, prata inte om det, för jag kommer aldrig tillåtas att slå tillbaka med samma slagträd. Jag står stadigt och kommer alltid vara stolt ”nej till näthat”. Deras ilska står för något och allt kommer bli bra, var bara snäll.
Tusentals platser stänger i sommar, är det friskt?
I helgen skrev jag ett inlägg om dags att rösta och läsa på.
Exakt just detta (nedan)handlade mitt inlägg om.
Idag skulle jag skriva en hyllning till 2 viktiga personer för mig i dagens vardag.Vi behöver se det bra och lyfta det, lyfta det offentligt. Vända trenden att hänga ut personer negativt. ja, lyfta det bra!
Sätter mig på tåget och läser nyheter. Full med skrivarglöd…Vad händer?
Möts av detta och blir så upprörd så någon hyllning är i dagsläget inte aktuell. Energin i botten..Ilska & frustation tog över.
Först och främst tänker jag på alla de gamla människor, tänk att vara typ 80 plus sällan är det fullt ut friskt och inte alls långt från verkligheten söker många vård. De flesta är äldre men även de yngre behöver vård.
Men förglöm inte alla patienter med psykisk ohälsa och ätstörning! Sommaren är av de tyngsta perioder, då stängs avdelningar ner.
Det är Sjukt mycket SJUKT!
Men fördelen att vara ung är att du ofta är så frisk att du orkar att vara sjuk. Men den äldre generationen, många är ensamma, söker inte hjälp, vill inte vara i vägen.De söker hjälp när de inte orkar vara sämre!
Mitt hjärta brister när jag ser läser och upplever hur patienter ska drabbas av att politiker inte har mer förstånd än att se vad vården behöver.
Det var inte för inte jag avslutade mitt yrke inom vården. Att varje dag mötas av rädda, sjuk och oroliga äldre personer gav mig magont, tårar och sömn lösa nätter.
Jag är som sagt vansinnigt arg besviken och frustrerad. Så tänker avsluta detta inlägg här och nu innan jag skriver något som inte bör skrivas på en blogg.
Avslutar med tårar och tomhet och vädjan till er alla, rösta rätt!
För många, väldigt många år sen lärde jag känna en då en ung tjej, Karolina Ljungkvist, idag är hon kvinnan med namnet Karolina Novalli. Ni vet vem jag menar va? Idag skäms ..Varför?
Karolina och jag kommer båda från Eskilstuna, men hon föddes i San Miguel de Tucumán
Jaha och varför skriver jag om henne då? Tänker säkert många. Svaret är snabbt och enkelt. Men först vill jag här och nu be henne och hennes älskade son Lio om förlåt. Jag skäms. I all min stress totalt glömde jag deras födelsedag. Det gör man inte med så fina människor. Så Karolina, från hjärtat, FÖRLÅT! Jag glömde totalt glömde, ingen annat skäl. Tänker inte hitta på massor av ursäkter, JAG GLÖMDE!
Snygg väninna va?
Jag vet att jag är förlåten, för du har en sådan förståelse och respekt för människan och allt alla har att stå i.
Karolina är inte så bitter av sig.
Så svaret – Hon är värd att hyllas på sin födelsedag, Men än mera för att hon är den kvinna hon är!
Vem är den där Karolina då för er som inte vet?
Karolina är en driven entreprenör som PT = (Personlig tränare för er som inte vet) Bloggare och egen företagare inom Nuskin.
Karolina är 2 barns mamma som hjälper drivna individer att skapa framgång baserat på sina egna förutsättningar. Vilket hon gör bra, mycket bra. Hon får många att komma i rullning.Hon får även många att komma i mål. Men bäst av allt som ledare, så står hon där även OM du faller.
Karolina har sina rötter från Argentina. Hon är en stark ödmjuk kvinna som brinner för träning och att hjälpa andra drivna människor.
VM 1986 öppnades hennes värld för fotbollen och blev till att stanna i hennes hjärta, bli ett kall i hennes liv.
Hon har en bred träningsbakgrund är bred med simning, dans & fotboll .
Karro” eller ”Ljungan” är mer känd i fotbollskretsar, var målfarlig yttermittfältare/anfallare i början av Unitedepoken.
Hon blev dessutom historisk genom att göra föreningens första seriemål genom tiderna – efter sju minuter mot Västanfors den 27 april 2003.
Karolina lägger inte skorna på hyllan pågrund av lite skador, hon hittar alltid en annan form som passar bäst där och då.
Nu är ju inte Karolina bara en driven och målinriktad entrépenör, hon har även två helt magiskt vackra och underbara barn, Iza och Lio.
Jag avslutar med ”hjärtligt grattis på födelsedagen, så snart vi ses bjuder jag på lite bubbel på salongen och kanske någon överraskning, för det är du värd!
”hur stavar man till vänskap?…Vänskap skriver man inte, det känner man”
Med kärlek till Karro, ljungan busfrö…/Minette Tigerfalk
Röda mattan, röda veckan och röda hallen! Mitt liv som det är!
Lördagen fortsatte i handbollens tecken.
Men innan hann jag med en kortare löprund i skogen. Tänker ALDRIG låta rädslan ta över. Sen att det finns någon ”mindre smarta” där ute, får jag lära mig leva med.
Det blev lättare jogg till spåret för att därefter försöka orka ett lite snabbare tempo. Kommer hem, helt slut och fattar inte varför det känns rätt tungt just denna runda.
Tittar på tidtagningen och hoppar till, jösses, jag tyckte jag tog det lugnt, dryga 5 km på knappt 27 minuter. Måste nog säga att, jösses vad jag är grym, eller rättare sagt GRYM!
Så det tar sig, men ännu lång resa kvar.
Hinner inte mer än hem och upptäcker, att oopss, där kom röda veckan, alltid lika lägligt.
Tiden ska pressas, muskler skapas och insidan ska få ro.
Jag är så lyckligt lottad över att jag har det jag har, mitt liv, exakt allt! Motgångar stärker. Jag tränar, jobbar och lever som bäst när schemat är pressat till max och inte så enkelt.
Hallen full med röda fans för att se matchen Guif–Kristianstad!
Eskilstuna GUIF fyller snabbt en arena. Eskilstuna den stolta fristaden, lever ut när handbollen står på agendan.
Vinst eller förlust, vi står där i alla lägen. Arenan fylls snabbt, med glada förväntansfulla fans. Kommer våra lokala kämpar att lyckats stå emot lika bra som förra hemmamatchen eller är IFK för tunga? Att lyckas slå ut Sveriges bästa lag i kvarten är förstås en övermäktig uppgift, de har stora skyttar med internationell rutin jämfört med GUIF’s ”humlor” som surrar runt på halvdistans och 6m-linjen för att tråckla in mål. Denna match bjöd inte IFK på några kontringar, ett disciplinerat bortaspel med kollektivt hemspring stängde dörren för Eskilstunas grabbar. Det blev lite nerv i slutet då de röda lyckas hämta in några mål, omringad av GUIF’s fantastiska flickor -08 hejades och applåderades så mina handflator lyste illröda… men det räckte inte för att kvittera och matchen slutar rättvist med en IFK-seger.
Robert Tigerfalk Flickor 08 och typ jag då, tackar ändå för en bra match!
Efter matchen blev det hem,tända ljus och tillsammans med fina vännerna Malena & Mats Brostedt med son Jesper, och vår familj hålla en tyst minut. När det väl vart gjort, blev livet som vanligt, skratt, skvaller och dårskap.
Fotograf nedan är Robert Tigerfalk, som hellre håller sig bakom än framför kameran.
Nedan ser ni mig, Minette Tigerfalk och Robin Andersson Dickfors Eskilstuna GUIF ler mot kameran.
Nedan – Leona Tigerfalk Viktor Hallen IFK Kristianstad Cassandra VillanuevaTigerfalk och
Tora Haglund ställer gärna upp på lite bloggbilder.
Nedan – IFK Kristianstads spelare är lika generösa med att skriva autografer och sprida glädjen i handbollshallen.
Här ser ni nr 6 Philip Henningsson, nr 13 Olafur Gudmundsson omfamnas av våra döttrars favorit nr 12 Herderio Lucau.
Spänt står Leona Tigerfalk och inväntar sin autografbok.
Nedan – Leona Tigerfalk nr 12 Herderio Lucau Eskilstuna GUIFs målvakt med systerson,Tora Haglund och Cassandra Tigerfalk.
Nedan . Cassandra Tigerfalk omfamnas av Eskilstuna GUIFs målvakt nr 12 Herderio Lucau, som håller systersonen i famnen.
Nedan – Jag, Minette Tigerfalk omfamnas av Eskilstuna GUIFs målvakt nr 12 Herderio Lucau, som håller systersonen i famnen.
Finner inte ord, vad är lagen om det blir annat än vad jag säger!
Det finns en lagbok, gäller den inte? barnäktenskap och tvångsgifte? Hur kan det ens komma upp på tal? Jag är så upprörd förbannad och frustrerad över att det finns beslutsfattare som är så korta i pannan. Det ska inte vara en fråga OM totalförbud mot barnäktenskap det är och ska vara ETT FÖRBUD! Fatta!
Spelar det roll i Sverige om flickor har svensk eller utländsk bakgrund, är det så illa så att vi Svenskar gör skillnad? Ser vi ett mindre värde i barn med annat ursprung? Jag kan nog våga säga NEJ, ett starkt NEJ! Men jo det gör det fina landet Sverige.
Vad har hänt?
Det är total syrebrist sedan födseln hos de personer som tänker annat än som mig. PUNKT!
Hur kan frågan ens lyftas? Det ska vara ett totalförbud mot barnäktenskap. Eller ska vi göra det enkelt, ni som ens fundera på annat, vi börjar med era barn, barnbarn osv? nej exakt, tänkte väl det, för det gäller ju inte er.
Kan inte skriva mer nu, med risk att totalt dissikera och hänga ut svaga ynkliga personer, som för mig sitter på en stol de inte är värdiga!
Ska vi trycka följande broschyrer nu –
Till dig som är pedofil.
Till dig som våldtar.
Till dig som kör onykter.
Till dig som agar.
Listan kan bli lång, när jag tänker på det svaga Sverige!
Vad står bakom sådan idioti? Rädsla, o kompetens eller rent av ”dum i hela huvudet?”
Med blandade känslor ska jag lyckoönska denna fina 60 åriga farbror till en ny utmaning.
Det har varit 10 lärorika och känslosamma dagar. Så många skratt men även så många tårar.
Farbrons resa är så intressant att lyssna på. Han berättar om nära och ytliga bekanta, samt gemensamma vänners bekanta, som passerat hans liv, bland annat Magnus Uggla.
Jag ser hur hans ögon skiner upp och han säger, Magnus var en skön snubbe, fin omtänksam och fullt med galna upptåg.
Han fortsätter att berätta om fler kända namn och deras upptåg. Jag ler och tänker, att så olika deras liv blev.
Hos min farbror finns ingen bitterhet, utan enbart stolthet att dessa personer passerat hans liv, han visar äkta glädje för deras framgång.
Dags för flytt!
I morgon flyttar han in på ett boende, vi ska säga hej då och jag ska nu klippa banden för att kunna sträcka ut min hand till nästa behövande.
Banden klipps väl kanske inte helt och fullt. Men det ska göras.
Något jag lärt mig under alla år som frivillig hjälpande hand är att finnas där men att berörda behöver hållas på avstånd.
Oavsett skäl,så finns alltid risk att annars bli en skälpande hand istället för en hjälpande hand.
Jag ler, jag minns förra helgen. Vi hade lördagsmys, tittade på mello. Åt gott och lite så som livet ser ut för många runt om mig.
Jag tittar på familjen, blickar säger mer än ord, sagt och gjort, 30 minuters senare sitter han i vår soffa, bryter arm med döttrarna och berätta för hela familjen om sin son, sina barnbarn och sitt ursprungsland. Under hela samtalet snurrar han på sin ring, han avslutar med att visa den för oss och säger. Vi var gifta så länge, hon var en underbar fru, men cancern kom och hämtade henne,allt för tidigt. Hans ögon glänser och han han säger, jag kommer aldrig glömma henne hon var mitt allt.
Flickorna lyssnar och och ställer så många frågor. Jag är så tacksam att jag fick gåvan att brinna för behövande.
I denna ” farbror” finns så mycket kreativitet, rörligt intellekt och sådan nyfikenhet.
Handen på hjärtat, jag är riktigt stolt över min insatts.
Jag sträcker på mig och fångar energi och styrka för att ge fler människor i behov min hjälpande hand!
